Blodsband – Att bära på en sjukdom gör mig inte mindre värd

IMG_4116
Med respekt för de inblande låter jag denna bild representera mina känslor i detta inlägg.

För några veckor sedan träffade jag en kvinna vars historia har etsat sig fast i mitt minne för att stanna för gott. Hennes namn är Suri, hon är två år äldre än jag och ensamtående med tre barn. Hon berättar för mig när jag ligger där på poolkanten att hon år 2005 fick ett besked som vände upp och ner på hela hennes tillvaro. Hon är HIV positiv.

Som många andra vände sig Suri till kyrkan för att söka tröst när beskedet kom, men istället för att få stöd avslöjade pastorn hennes hemlighet för hela församlingen.  Jag kan se smärtan i hennes blick när hon berättar att trots allt hon varit med om i sitt liv så var detta en av de mest fruktansvärda upplevelser hon varit med om. Hon visste att människorna i hennes omgivning aldrig skulle acceptera henne och hennes familj med viruset och de började snart se på henne och hennes barn med förakt. Inställningen till sjukdomen här i El Salvador är mycket fördomsfull, att vara HIV-positiv i El Salvador är lika med att vara radioaktiv.

– Vi är människor vi också, det som skiljer oss från andra är att vi bär på ett virus. Men den tar inte ifrån mig min värdighet, den gör varken mig, mina barn mindre värda än någon annan. Föraktet och skammen mot HIV-positiva människor handlar om okunskap. Att se någon behandla dina barn med ett sådant förakt är obeskrivligt, säger hon och ser på mig med tårarna brännandes.

Trots alla motgångar i sitt liv öppnar denna kvinna upp sitt hjärta för mig och berättar sin historia, hon vågar lita på mig och jag beundrar hennes mod. Suri berättar att hon växte upp med en man och en kvinna som hon inte har några blodsband till. Detta är inget ovanligt för barn som föddes under det blodiga inbördeskriget som härjade i El Salvador under hela 80-talet. Hon vet fortfarande inte hur det kom sig att hon växte upp tillsammans med dessa människor. Hennes biologiska föräldrar sägs ha dött i strid och hon fick aldrig chansen att träffa dem.

Med svag röst förklarar Suri hur hennes barndom fylldes av olika typer av tortyr, misshandel, svält och våldtäkter i sitt hem. Hon låstes in och kunde glömmas bort i flera dagar. Hennes vårdnadshavare brukade bränna henne med cigaretter, slå henne med pinnar och tvinga henne att prostituera sig för att tjäna pengar. Allt detta startade när hon var omkring 4-5 år gammal. Tidigt på mornarna skickades hon ut på gatan för att tigga pengar. Hon berättar hur hon minns att hon var så avundsjuk på de andra barnen som hade kläder och fick leka. Suri blir tyst och stirrar ut över poolområdet där vi ligger i regnet.

När hon var 10 år gammal fick hon nog av tortyren och rymde hemifrån. Under ungefär 2 år levde hon på egen hand i djungeln, hon lärde sig göra upp eld och blev bra på att orientera sig i mörkret, hon var tvungen att stjäla för att överleva. Efter allt hon gått igenom så var hon för rädd att ta kontakt med någon annan människa. En dag när hon var sjuk i hög feber blev hon omhändertagen av en familj som gav henne mat och tak över huvudet mot att hon hjälpte dem med försäljning på marknaden.

– De var snälla, de la aldrig hand på mig och jag kände trygghet hos dem, berättar hon.

När hon var 14 år träffade hon sin blivande man, hon blev snart gravid och de fick sitt första barn tillsammans. Hennes äldsta son är idag 17 år och HIV negativ. De levde tillsammans under några år och Suri kände att livet var på väg att vända. Men den lyckan höll inte i sig länge, hennes man började snart att ta till flaskan och med alkoholen blev han också våldsam. Suri misstänkte även att han var otrogen, men vågade inte säga något.

– Vi kvinnor har inte så mycket att säga till om, vi är till för att ta hand om männen och barnen och vara till lags. Under en period fick jag inte ens gå ut för han var så svartsjuk, vilket gjorde mig introvert och ännu mer tillbakadragen än innan, jag var nästan rädd för andra människor. Kände att det var något fel på mig.

Jag har svårt att hålla tårarna tillbaka när hon berättar allting för mig. Det finns inget liv bakom orden och blicken är tom. Jag önskar att jag kunde få ta en del av hennes smärta och bära den med mig. Försiktigt lägger jag min hand på hennes för jag vet inte hur annars jag ska agera. Hon ser på mig och ler kort med ögonen.

Efter en tid av misshandel och inomäktenskapliga våldtäkter blev hon gravid med sin andra son och nu började hennes man att uppföra sig riktigt märkligt.

– Han ville inte att jag skulle amma barnet. han protesterade högt och började redan under graviditeten. Jag tänkte att djävulen hade flugit i honom, hur skulle jag inte amma mitt barn? vad skulle det äta då? Men jag födde och ammade min fina lilla pojke som vanligt, säger Suri och drar smilbanden nedåt.

Samma protester från hennes man följde när hon 2 år senare fick sin dotter och jag börjar förstå att han redan visste att han var HIV-positiv, det var därför han försökte förbjuda Suri att amma. Viruset smittar nämligen ganska lätt från mor till barn genom amningen.

– Han berättade aldrig att han var HIV positiv, han betedde sig bara konstigt och insisterade på att jag skulle sluta amma, men varför skulle jag inte amma mina barn? Jag förstod inte… jag önskar att jag hade vetat. Idag är jag och mina två yngsta barn positiva, säger Suri.

Tårarna skaver innanför ögonlocken och jag vill bara ta henne i min famn och skydda henne från allt ont. Idag lever Suri ensam, hennes man lämnade henne för en annan kvinna och hans virus har gått över till AIDS. Suri får ingen hjälp av honom att försörja sina barn. När hennes arbetsgivare fick veta att hon är HIV positiv fick hon sparken och fick gå på dagen.

Hennes 11 åriga dotter som leker i poolen medan vi pratar är HIV positiv men mår bra. Hennes son däremot tar en massa mediciner. Tack vare sitt deltagande i ANADES Familjesolidaritetsprojekt har Suri fått hjälp att starta ett litet företag, hon gör egen tvål som hon säljer på universitetet och ger henne möjlighet att köpa mediciner till honom.

– Jag började själv må sämre för 6 månader sen, så nu är jag också tvungen att äta en massa mediciner. Jag trodde att jag skulle sluta gå ner i vikt, men varje gång jag kommer till läkaren har jag tappat ytterligare ett kilo eller två.

Hennes ögon fylls med tårar och hon tittar mot sin dotter.

– Jag är så orolig för henne, säger hon och biter ihop käkarna hårt. Igen av barnen vet att de är HIV positiva.

Suri har inte vågat berätta för hon är rädd att det skall skada dem mer än att göra nytta. Men hon ska berätta det när de blivit tillräckligt stora så att de förstår vad viruset innebär. Det finns en risk att de skulle bli utstötta av sina vänner. En av hennes sons kompisar hade sagt en dag att han inte fick umgås med honom för att han kunde bli infekterad.

– Jag sa till min son att han bara var dum och inte visste vad han pratade om, berättar hon.

Någon pekar på klockan och säger att vi måste gå till bussen. Jag känner mig otrolig omtumlad av Suris historia, den känns i hela kroppen, jag vet inte riktigt hur jag ska må. När vi sitter på bussen tillbaka till San Salvador sitter en mamma snett bakom mig, hon lägger gång på gång handen på sin son som inte kan vara mer än 3 år, han skriker högt. Det gör ont i mig och jag tittar ängsligt på Suri som sitter bakom mig, hon möter mig med ett leende. Plötslig hoppar en man upp på bussen och säljer glass, alla familjer köper glass  till sina barn och jag köper en till flickan bredvid mig.

Stämningen på bussen känns positiv och jag vänder mig mot Suri igen för att ge henne ett leende, men jag möts inte av ett leende utan en kvinna vars tårar strömmar ner för kinderna. Hennes dotter bredvid sitter sammanbiten och tittar ut genom fönstret. Kontrasten till mamman bredvid som minuten innan agat sitt barn mot Suris tårfyllda ansikte för att hon inte hade råd att ge sin dotter en glass får mig att må illa, jag får nästan panik. Jag börjar rota runt i Toves väska efter en chokladbit som vi köpt tidigare på morgonen.

– Tusen tack, säger Suri med ett leende mellan tårarna, när hon lägger handen på min efter att jag överlämnat den lilla chokladbiten till hennes dotter.

– Det var det minsta vi kunde göra, svarade jag och satte mig tillbaka på min plats.

Sedan den dagen har jag Suri i mina tankar varje dag, hennes historia har ett fast grepp om mitt hjärta och jag önskar att jag kunde göra något för att hjälpa henne. Det känns tryggt att veta att Suri deltar i ANADES HIV projekt, jag vet att hon har en familj där och någon som alltid står vid hennes sida vad som än händer. Genom projektet får hon träffa andra personer som lever vanliga liv som HIV-smittade, hon får hjälp med bromsmediciner och stöd av ANADES personal vid sjukhusbesök. Detta arbete är ovärderligt för dessa människor, det skänker dem hopp om livet och framtiden. Jag är glad att jag genom IM får chansen att ta del av detta fina arbete, det hjälper människor mer än vad vi kan ana…