Integration – ett förlegat begrepp?

140325idds3505
Lawen Redar, Ann Svensén, Hanif Bali, Jeanne Masimango, Isabella Andersson och Fatima Doubakil.

Med anledning av evenemanget ”Integration – på vems villkor” som jag hjälpte till att anordna tillsammans med Individuell Människohjälps Aktivitetsgrupp, skrev jag ner lite tankar kring integrationsbegreppet och hur vi för vår integrationspolitik. Eventet hölls på Bio Rio i Stockholm den 25 mars och bestod av en debatt mellan politiker och intresse organisationer. Den största frågan var hur vi skall fortsätta bedriva integrationspolitiken i Sverige. Debatten var het och fick mig att tänka en del över begreppet…

Att sätta fingret på vad ordet integration egentligen innebär är tämligen komplicerat och det är svårt att hitta en vedertagen definition på begreppet. Den definition som kanske ligger närmst till hands är ”att förena skilda delar till en helhet” eller som integrationsbegreppet ofta förknippas med ”deltagande och delaktighet i samhället”. Frågan vi då kan ställa oss är hur vi använder begreppet idag och om integration är ett funktionellt ord i dagens samhälle? Vem är det som skall delta och känna sig delaktig och vad innebär egentligen detta trassliga begrepp?

Problematiken tycks ligga i att integrationsbegreppet per automatik delar upp människor i två hierarkiska kategorier, ”Vi” och ”Dem”, vi som skall integrera och de som skall integreras. Detta skapar automatiskt en gruppindelning och en känsla för vilken av grupperna man själv och andra tillhör. Det bidrar således till en assimilering av den gruppen som anses vara en minoritet. Dagens integrationspolitik i Sverige tenderar att förvänta sig att minoritetsgruppen skall anpassa sig till majoriteten för att på så vis kunna finna ett sätt att respektera varandra och samleva. När dessa två begrepp, integration och assimilering, flyter samman på detta vis skvallrar det om att integrationspolitikens grundtanke är väldigt fin, men inte har fungerat i praktiken. Utvecklingen av klimatet kring denna fråga tycks istället handla om en politisk tillbakagång. För det var på just detta vis som politiken fördes i Sverige fram till mitten 1970-talet, integration genom assimilering. Det innebar att personer som kom till Sverige för att stanna, så snabbt som möjligt skulle anpassa sig till svenskheten och bli svensk.

Med tiden insåg man att detta inte fungerade och assimileringspolitiken skrotades. Istället infördes det som vi kallar Integrationspolitik. En politik vilken har som grundtanke att bygga på jämlikhet, valfrihet och samverkan. Att anpassa sig skulle ske genom valfrihet från den nyanlända. Svenskfödda skulle anpassa sig till andra kulturer och traditioner som inflyttade svenskar förde med sig. Så långt, allting gott, men det kanske inte riktigt blev som man hade tänkt sig. Idag finns ett tydligt ”Vi” och ”Dem” i den svenska integrationspolitiken. Där ”Vi” representerar de svenskfödda och ”De” representeras av icke svenskfödda medborgare. ”Vi” står för svenskhet och ”Dem” för de som skall anpassas. Det säger kanske sig självt att det inte fungerar när en process som skall bygga på jämlikhet istället kommer att handla om grupperingar, minoriteter och majoriteter.

I praktiken har integrationspolitiken kommit ganska långt ifrån sina värdegrunder och istället blivit en process som kommit att handla om att icke svenskfödda människor skall anpassa sig till majoritetssamhället och vips så är vi tillbaka på 60–70-talet igen och virrar omkring i assimileringspolitiska åsikter. Och det var väl inte riktigt det som var meningen egentligen? Anledningarna till att det blivit så här är många. Vi har missat flera av de viktiga delarna inom integrationspolitiken, nämligen där majoriteten skulle anpassa sig till minoriteterna. Vi glömde bort att prata om jämlikhet i skolorna och på arbetsplatserna. Vi glömde att blanda svenskfödda och icke svenskfödda medborgare i bostadsområden och på arbetsplatser. Vi glömde att underlätta för de resurser som finns i Sverige att utföra sina arbeten och bidra till landets välfärd. Vi glömde bort att fokusera på samhället och alla människor som en helhet när vi talade om integrationen. Ja, vi glömde bort vad grundtanken var – vi glömde jämlikheten.

Detta har resulterat i att rädslan för det främmande har på flera ställen växt sig starkare. Vi pratar hela tiden om minoriteten istället för att fokusera på majoriteten, för majoritet är väl vad vi är om vi skall tänka utifrån ett jämlikhetsperspektiv? Vi är alla lika och olika människor med lika värde och det är vi tillsammans som en helhet som skall integreras med varandra och inte ”Dem” med ”Vi” eller ”Vi” med ”Dem”. Det är här integrationspolitiken borde vara synlig, det är här den borde vara viktig för att förebygga och överbrygga fördomar. Vi tillsammans måste stå enade som en helhet istället för att skilja ut varje människa i olika grupperingar. Vi måste tillsammans sluta placera in i ”Vi” och ”Dem” facken. Vi har skapat dessa fack, vi kan också förgöra dem. Vi måste våga öppna upp åsiktskorridoren i Sverige så att inte de fördomar som florerar riskerar att bli starkare. Vi måste tillåta intoleranta åsikter för att kunna slå sönder och motbevisa dem.

I Sverige finns det idag en integrationsminister som har som uppdrag att verka för ”allas lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter oavsett etnisk och kulturell bakgrund”. Det låter ju helt fantastiskt på papper men problematiken man kan se i denna ministers särskilda uppdrag är att det inte borde vara ett enskilt uppdrag just för denna minister. Detta är någonting som borde föreligga alla politiker och departement i riksdagen och på varje medmänniska i vårt civilsamhälle. Det borde vara ett mantra som följs av hela den svenska politikerkåren, företag, organisationer, personer och individer. Frågan är om det vore bättre att istället tala om jämlikhet för alla och inte placera in oss själva och andra människor i olika fack. En här och en där. Ole, dole, doff.

Vi måste våga föra ämnet på agendan för att visa att olikheterna inte är så stora, att likheterna är större. Vi kanske ska förflytta integrationspolitikens fokus från förorter till hela landet och våga prata om desegregering. Vi måste våga fråga oss själva, hur kunde det bli så här? Hur kunde de främlingsfientliga och fascistiska grupperna få så starkt fäste? Har vi glömt bort att prata med dem? Har vi glömt bort att integrera dem i helheten? Har vi levt för länge i vår integrationsbubbla för att se verkligheten? Eller varför inte skrota integrationsbegreppet helt och hållet?

Det är 2014 och supervalår. Har vi inte kommit längre i vår människosyn, är inte alla människor av lika värde? Har vi inte kommit så långt att alla är medvetna om att alla människor har lika rättigheter? Att alla människor skall kunna mötas på lika premisser oavsett namn, språk eller hudfärg? Ska vi inte våga ta tillvara på den mångfald som vi har och dra lärdom av varandra för att utvecklas som människor? Ska vi 2014 fortsätta att blunda för det vi alla egentligen kan se om vi bara öppnar ögonen, att vi alla är av samma skrot och korn.

Slå ett slag för medmänskligheten!

/ Sanna Filipsson volontär och styrelsemedlem i IM Stockholm. Tidigare utlandspraktikant i El Salvador.