Att vilja vrida tillbaka tiden…

”Fast jag inte sett dig på så länge
Tänker jag på dej ibland
Det va nånting som fastna på mej
nåt som aldrig helt försvann…”

Jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på Thåströms stämma den senaste månaden, oftast på repeat. Även om den gått om och om igen känns det som att jag glömmer att jag lyssnat och måste höra en gång till, bara en gång till. Men det känns fortfarande lika tomt. Fortfarande lika likgiltigt och kvävande. Luften känns tung som asfalt, ibland får jag kippa efter andan. För hur många gånger jag än lyssnar kommer jag aldrig få dela den med dig igen, inte som förut. Jag önskar att tiden kunde ha stått still.

Just nu känns det som att jag skulle kunna vända ut och in på mig själv, som om jag inte är bekväm under mitt eget skinn, där alla tankarna skaver mot tinningarna som bullret från rusningstrafiken. Alla känslor som leker hela havet stormar inuti mitt bröst, som en dålig skiva som hakat upp sig och inte vill sluta, som bara spinner i samma spår, hur får man dem att ge upp? Någon sa till mig en gång att vi föds med ett förutbestämt antal hjärtslag och jag undrar om det är så, om vi kan förbruka dem genom att få det att slå snabbare. Kanske hade han rätt? Om det är så varför fick du så få? Jag som brukar vara så bra på att tränga bort saker, stoppa undan dem i alla möjliga vrår för att slippa känna, men den här gången kan jag inte det. Saknaden är så påtaglig att jag skulle kunna ta på den, som en ständigt närvarande skugga som vilar över mig, ibland så ihärdig att jag inte kan ignorera den. Då, som nu rinner den ner för mina kinder och ner i knät, stilla och tyst, nästan fridfullt men så smärtsamt.

Och jag önskar att jag kunde göra så som du alltid sa till mig och vända alla känslostormar till någonting positivt. Men jag har begravt dem istället, för det mesta i jobb, för jag vill inte sakna dig, jag vill inte känna efter, men nu är de här ändå, alla känslor på en och samma gång och tränger sig på. Inkräktar på min fasad som jag desperat försöker upprätthålla, men jag orkar inte. Jag vill bara skrika, springa tillbaka i tiden, vrida och vända på allt tills du är här igen. Men det går inte. Tiden tickar vidare, tick-tack, tick-tack, och jag följer ofrivilligt med. Inatt sköljer allting över mig och jag tänker, tänker på alla minnen jag delat med dig, alla glada dagar, timlånga samtal, tysta suckar, skratt, gråt, allt vemodigt och självklart. Hur du var en sån livsnjutare men ändå så rådvill. Hur du inspirerade mig att vilja gör allt och ingenting, uppfylla drömmar, se världen, omfamna den och dela den. Vem ska puscha mig mig nu? Vem ska få mig att se alla drömmar som genomförbara och inte något ouppnåligt?

För ett år sedan satt jag här förvirrad och osäker över mitt beslut att åka till El Salvador, även om det var min största dröm som jag väntat på att få uppfylla. Du sa att det inte fanns några ursäkter även om jag var rädd. Det var alltid så självklart för dig, att leva livet fullt ut, utan några krusiduller. Ibland trodde jag nästan att du var orädd, men det kanske mest var för att jag är den fega typen. I dina ögon var saker och ting aldrig omöjligt, det enda hindret sa du alltid ”är du själv” och jag har tänkt så mycket på det där, ”att vara sin egen hjälte” som du kallade det. Jag tror att du var min hjälte på så många vis. Att du fick mig att tänka i rätt banor, att inte tänka om utan snarare klart. Hur du aldrig såg problemen, bara lösningarna. Jag önskar du hade en lösning åt mig nu. Att jag kunde slå på Skype och ringa. Det fanns så mycket kvar att dela och nu har tiden runnit ut. Jag önskar att jag kunde få berätta för dig hur mycket du betyder för mig, hur din närvaro har påverkat mig och mina beslut, hur du fick mig att vara en bättre människa, att vilja älska livet, att leva fullt ut varje dag. Det var du för mig. Det största hjärtat och de största orden. Det var precis dem som förde oss samman.

Du skrev en gång i min ”Mina vänner” bok att du var min beundrare, men det är nog jag som varit din, mest i smyg. Jag har alltid avundats ditt sätt att känna kärlek till livet och alla dess små saker. Jag vill älska det på samma sätt. Ord bara ord, jag måste få dem ur mig, jag vet inte var jag ska göra av dem när jag inte kan prata med dig, så jag skriver en massa strunt, men jag behöver det, jag behöver försöka förklara för mig själv hur mycket du fattas mig, för jag visste inte att det kunde kännas så här, ihåligt, påtagligt. För jag tog dig och livet för givet. En av de sista sakerna du skrev till mig var ”jag behöver dig” och det gör så djävla ont att jag inte var där, att jag var så förvirrad av att komma hem igen. Jag önskar att jag hade sagt att jag behöver dig med och inte varit tyst, inte varit så vemodig och introvert. För jag undrar precis som du, var är hemma? Är det här i Sveas gröntäckta vidder och frostbitna kullar eller är det i landet i fjärran. Varför längtar jag alltid bort?

Att förlora dig känns som om att jag har förlorat en del av mig själv, jag känner mig vilsen, som ett tusenbitars pussel och ingen kan pussla ihop mig. Men det kommer väl med tiden en liten bit i taget, även om det är ett sår som aldrig läker. Jag fick inte ens chansen att ge till dig, det du alltid bad mig om på de resor jag gjorde, så jag postar det här och hoppas att du känner det, att du känner samma frihet som jag kände när jag stod där på berget i San Salvador och förevigade ett ögonblick som betydde så mycket för mig, ett ögonblick jag önskar att jag delat med dig tidigare.

sakarias
Puerta del Diablo, San Salvador, El Salvador

 

Du sa en gång att du önskade att du kunde få älska med stjärnorna, jag hoppas att det är där du är nu… Jag älskar dig min vän.

Vi ses i Nangijala…