Flickors rättigheter, långt ifrån en självklarhet

På många platser i världen utsätts flickor för en konsekvent och förödande diskriminering i förhållande till jämnåriga pojkar. Den börjar redan på fosterstadiet och fortsätter genom hela barndomen och upp i vuxen ålder. Denna diskriminering drabbar inte bara den utsatta individen. Hela samhället blir lidande när flickors och kvinnors rättigheter kränks.

barn

Visste ni att varje år gifts 14 miljoner flickor bort innan de fyllt 18 år – det är en av tre flickor i världens låg- och medelinkomstländer. Ja jag säger det igen 14 miljoner flickor, varje år! Det är så fruktansvärt att jag vill krypa ur skinnet. I El Salvador gifts 25% av flickorna bort innan det fyllt 18 år. När en flicka gifts bort i så tidig ålder tas hennes rätt till en barndom ifrån henne och i många fall tvingas de även att lämna sina familjer och sluta gå i skolan. Om de ens har fått gå i skolan. Oftast prioriteras pojkars utbildning eftersom det är de som anses vara familjens försörjare.

Efter att jag har arbetat i fält skulle jag vilja säga att det inte är helt sant. I många av världens fattiga länder spenderar männen hellre sina intjänade pengar på sina egna intressen, som att dricka alkohol och gå på bordeller. Nej jag säger inte att alla gör det men många. I Central Amerika är det väldigt vanligt och El Salvador är ett av dem länder där detta i stor utsträckning händer. När jag var i El Salvador och arbetade med den salvadoranska organisationen ANADES så ställde jag mig frågande till en början till varför organisationen endast valt att arbeta med kvinnor. Min handledare Cesar Gomez berättade följande om Solidaritetsprojektet som syftar till att personen som deltar skall kunna starta en egen verksamhet och bli självförsörjande:cesar

”När vi startade så inkluderade vi både män och kvinnor för vi tänkte att det skulle vara det mest gynnsamma för hela samhället. Men efter ett tag så märkte vi att de män som vi utbildade blev giriga i sin kunskap och inte delade med sig till dem andra. De ville ha monopol och i längden gynnar det inte alla. Det visade sig även att de behöll pengarna de tjänade för sig själva och drack oftast upp dem. Kvinnorna i sin tur berättade för sina vänner, grannar och bekanta vad de lärt sig, spred ordet, skapade engagemang och fick andra kvinnor att våga tro på sig själva. Så att bara arbeta med kvinnor blev en självklarhet för oss.”

Efter det här samtalet var det som att mina ögon öppnades på nytt. Jag såg kvinnans roll på ett helt annat sätt och alla de där dolda maktstrukturerna kröp fram ur sina skrymslen och blev jätte tydliga. Jag började även bli mer varse om de patriarkala strukturer som finns i Sverige och insåg att vi har en lång väg att gå över allt. Vi anar inte hur lyckligt lottade vi är att växa upp som flikcor i Sverige, vi har trotts allt kommit en bit på väg.

För att uppmärksamma den här frågan anordnade jag och mina volontärkollegor från aktivitetsgruppen i Individuell Människohjälp ett event på Bio Rio i Stockholm den 4 maj som bara handlade om flickors rättigheter. Vi visade filmen Girl Rising, som ni måste se om ni inte har sett, som följdes av ett interaktivt samtal mellan experter inom barns rättigheter och publiken. Det var så otroligt intressant.

Girl Rising finns att se på NetFlix och här kan ni se trailern: YouTube Preview Image

Läs Mer

Kvinnornas framtid i El Salvador

För drygt en vecka sedan hade jag och min kollega Gisela äran att hålla föredrag och ha vernissage för vår fotoutställning ”Luchando por Nuestros Derechos” på Ungkulturhuset i Perrongen i Katrineholm.Vi vill tacka alla som kom och lyssnade på oss och hoppas att ni tyckte att det var ett intressant föredrag. För er som missade det går det att boka in oss för föreläsning/ samtal för lite större grupper, vi kommer jätte gärna och berättar vad vi har varit med om.

Det är inte bara jag som är intresserad av frågor kring mänskliga rättigheter och framförallt kampen om rättigheter för kvinnor. Idag överlämnar jag min blogg till min fantastiska lillasyster Louise Gustavsson som har skrivit ett reportage om mig och kvinnokampen i El Salvador. Reportaget hon har skrivit var en skoluppgift och är baserad på en intervju hon har gjort med mig.

El Salvador – kvinnors kamp för sina rättigheter

Vid den centralamerikanskanstillahavskusten finner man ett utav av världens mest ojämnställda länder – El Salvador. Matchokulteren som råder i landet är allmänt accepterad och bygger på en grundtanke där män och kvinnor är fundamentalt olika. Sanna Filipsson, aktiv inom biståndsorganisationen IM, åkte till landet för att kämpa för kvinnornas rättigheter.

jag

El Salvador är lika litet som Småland med en befolkning på cirka 7 miljoner invånare. Omkring 40 % av befolkningen lever i fattigdom och landet har sedan länge betraktats som ett av världens farligaste. Landets historia präglas av sociala orättvisor, våld och vapen. Dessa våldsamheter i landet har skapat en utbredd matchokultur och många kvinnor lever under förtryck, i samhället såsom i sina hem.

Dröm som blir sann

Sanna Filipsson är en driven och ambitiös 30-åring som aktivt arbetar för ett mer jämställt samhälle. Under 2013 begav sig Sanna över Atlanten till det lilla landet El Salvador där hon påbörjade sitt arbete för att förstärka kvinnans roll i samhället, vilket hon genomförde tillsammans med organisationen Individuell Människohjälps och partnerorganisationen ANADES. Detta kom att bli en resa som Sanna sent kommer att glömma, men bakom beslutet låg det en hel del arbete och oerhört mycket känslor. Det var en förväntansfull Sanna med en nypa rädsla som klev på planet den 31 augusti 2013.

-Det var en skräckinjagad förtjusning och helt ärligt var jag rädd för att åka dit med tanke på hur farligt El Salvador egentligen är. Samtidigt var jag väldigt förväntansfull eftersom jag sedan barnsben har drömt om att åka utomlands och jobba som praktikant. Något som jag tyckte var väldigt jobbigt var att säga hejdå till mina nära och kära eftersom jag var osäker på om jag någonsin skulle träffa dem igen, berättar Sanna.

Övning ger färdighet

Det var en tidig morgon i september första gången Sanna skulle ut i fält. Fukten gjorde luften tung att andas medan solen smög sig upp över vulkanens toppar. Dagens uppdrag var att hålla en workshop där kvinnogruppen i Cuisnahuat skulle få göra egna skyltar till sina nystartade företag. Workshopen var arrangerad av praktikanterna Sanna och Tove genom ANADES och ingick i ett projekt vid namn ”Iniciativas Productivas”. Här får kvinnor hjälp med att starta företag för att bli självförsörjande och därmed mer självständiga. Idag är kvinnan nästan helt beroende av sin man. Kvinnornas levnadsvillkor på den salvadoranska landsbygden är sämre än i övriga delar av landet då man är dubbelt utsatt för diskriminering, både för att man är kvinna och för att man bor på landsbygden, berättar Sanna. Detta beror på att dessa kvinnor har mindre möjligheter till utbildning och det finns heller ingen möjlighet att arbeta, kvinnan är helt enkelt förpassad till hushållsarbete. Generellt sett går kvinnorna i skolan i tre år och börjar arbeta i snitt när dem är fyra år gamla.

skyltar (2)

På grund av detta är även väldigt många kvinnor analfabeter. Därför är ANADES kvinnogrupper oerhört viktiga då man syftar till att utbilda i relevanta ämnen såsom kvinnor och barns rättigheter, grundläggande kunskaper om sjukdomar och hur man skyddar sig mot HIV, poängterar Sanna. Solen bränner mot huden under workshopens och det märks hur engagerade kvinnorna är i sitt arbete. De skrattar och hjälper varandra att slutföra uppgiften då inte alla kan läsa och skriva. Kreativiteten flödar och de visar stolt upp resultatet av dagens arbete. De lämnar workshopen med ett stort leende på läpparna och Sanna påpekar att det är just detta – kvinnornas glädje och personliga utveckling– som driver henne.

Besöket

När de sista deltagarna har lämnat workshopen passar Amalia, 46 år, på att bjuda in Sanna och hennes kollegor till sitt hus för att hon ville visa upp sitt nystartade bageri. Väl hemma hos Amalia fick de en rundtur i hennes hus. Huset bestod av två separata byggnader, en byggnad med två sovrum och inuti den andra byggnaden var hennes bageri. Sanna beskriver hur en stank av mögel slår emot dem när de kliver in i ett av sovrummen, hon betonar hur frän doften var.

Med en närmre titt i rummet förstår dem att mögeldoften kommer från de två 90 cm – sängar som står i rummet. Skumgummimadrasserna är fulla av mögel. I Amalias hus bor det fjorton personer, varav åtta är hennes egna barn och sex är hennes barnbarn. Vägen upp från det lilla huset som ledde upp till bageriet var täckt av lervälling, både från regnet och från familjens utomhusdusch, beskriver Sanna. Uppe vid bageriet får praktikanterna slå sig ned och lyssna till Amalias historia.

Amalias historia

Amalia fick sitt första barn när hon fyllde sexton år och gifte sig strax därefter med en man som var betydligt äldre. I familjen var det alltid mannen som arbetade, medan Amalia skötte hushållssysslorna, tog hand om barnen och uppfostrade dem. Hennes man arbetade långa perioder ute på fält, vilket gjorde att Amalia var ensam under långa perioder utan någon form av inkomst. För tre år sedan insjuknade hennes man hastigt i lunginflammation. Bristen på rent vatten och sjukvård resulterade i att han inte kunde få den vård som han behövde för att tillfriskna. När hennes man blev sjuk insåg Amalia att han förmodligen inte skulle överleva och tvingades komma på ett sätt att generera en inkomst för att försörja sin familj.

amalia 2Hon fick då kontakt med ANADES kvinnogrupp i Cuisnahuat där. Under tiden då Amalia berättar om sitt deltagande i ANADES blir hon väldigt känslosam och börjar gråta, berättar Sanna. Anledningen till hennes känslosamma beteende var att hennes man motsatte sig Amalias deltagande i gruppen, men trots att han låg på sin dödsbädd trotsade Amalia honom och fortsatte gå på mötena. Det var familjens enda chans. När han sedan gick bort bedömde ANADES att Amalias situation var så allvarlig att de akut behövde gå in och starta ett försörjningsprojekt. Amalia valde då att starta ett bageri då hon tycker om att baka bröd och bakverk. Hon fick hjälp att bygga en vedugn och köpa ett lager av ingredienser. Detta var en riktig utmaning då hon aldrig hade arbetat utanför hemmet. Sanna beskriver Amalia som en väldigt utåtriktad person, något som hon inte alltid har varit.

-Innan jag började gå på mötena med kvinnogruppen vågade jag knappt prata med någon, eller säga mitt namn inför en grupp. Jag var så rädd att jag sa fel namn eller så att orden fastnade i halsen. Idag går jag runt i byn och säljer mitt eget bröd och pratar med alla. Jag har fått ett självförtroende, något jag inte ens visste vad det var förut, säger Amalia.

Idag är Amalia extremt stolt över sig själv och att hon vågade trotsa sin man och fortsatte att följa sin egen vilja. Det är just detta som försörjer hennes familj idag.

Hoppet om framtiden

luchando2

Sanna Filipsson ser positivt på de salvadoranska kvinnornas framtid. Hon berättar att det idag finns många organisationer som aktivt arbetar med den feministiska frågan, både i städerna och på landsbygden. Det är framförallt viktigt att komma ihåg att information är den största källan till utveckling, poängterar Sanna. För att man ska kunna fortsätta i den positiva andan som finns kring arbetet med kvinnans rättigheter i El Salvador krävs det att man ständigt är på plats ute i byarna och pratar med både kvinnor, män och ungdomar för att förändra dem patriarkala attityderna. Att en kvinna blir misshandlad i El Salvador är mer regel än undantag. 7 av 10 barn har någon gång blivit utsatta för våld eller sexuella övergrepp i hemmet.

-Allt detta tyder på att vi måste förändra synen på mannens maktposition genom att informera om de grundläggande mänskliga rättigheterna och alla människors lika värde. Under min praktikperiod blev jag varse att kvinnorna faktiskt inte är medvetna om att de har rätt till att ha en åsikt, att arbeta utanför hemmet, att tala med vem de vill eller säga nej till sex. Någonting som är självklart för oss i västvärlden, säger Sanna.

ANADES arbete

IM:s partnerorganisation ANADES arbetar med detta på ett mycket bra och effektivt sätt, menar Sanna. Med närheten till kvinnorna i projekten förändrar man även attityder hos deras barn och respektive. Genom att följa dessa kvinnors utveckling under längre perioder säkerställer man att kvinnan position i hemmet stärks och att hon blir mer självständig, förklarar Sanna. -Genom arbete och självförsörjning blir kvinnan mer självständig och det har även visat sig att många män är positiva till att deras fruar arbetar utanför hemmet när dem ser att det genererar en extra inkomst för familjen och därmed ökar deras levnadsstandard. Att se så tydliga och snabba resultat gör även att männen visar ett större intresse för vad som pågår under mötena i kvinnogrupperna, säger Sanna. Varje år involverar ANADES kvinnoprojekt omkring 300 kvinnor med familjer i deras kvinnoprojekt. Dessutom har flera organisationer börjat arbeta på samma sätt. Sanna tror att vi kommer få se en positiv effekt av detta arbete inom en snar framtid.

Kampen fortsätter

Dynamo

I Sverige fortsätter Sanna kampen mot ett mer jämställt samhälle. Hon har exempelvis besökt skolor, företag och dylikt där hon ensam eller tillsammans med andra praktikanter har föreläst om sina upplevelser och sitt arbete på plats i El Salvador.

– Jag fick i uppdrag att utföra minst tio föredrag där jag berättar om IM:s och ANADES arbete med kvinnor på gräsrotsnivå. Nu har jag genomfört 15 föredrag och jag tänker fortsätta så länge intresset finns eftersom jag tycker att det är oerhört viktigt att prata om detta.

Sanna har tillsammans med praktikantkollegan Gisela Rossi Santillan gjort en fotoutställning som visualiserar kampen för rättigheter om kvinnor på gräsrotsnivå i El Salvador. Denna fotoutställning kommer att hänga i Katrineholm på kulturhuset ängeln samt på perrongen under mars månad med vernissage och föredrag på internationella kvinnodagen den 8 mars 2015.

Skrivet av Louise Gustavsson

Läs Mer

Vernissage 8 mars på Ungdomskulturhuset Perrongen

luchandoNär jag kom hem från El Salvador hade jag en föreställning om att allting skulle vara som vanligt och att energin skulle vara på topp. Jag hade förhoppningar om att utvidga mitt bloggande här och berätta om allt som jag varit med om, men för det mesta var alla dagar gråa och energilösa. Det var rent ut sagt jäkligt svårt att komma hem till Sverige och anpassa sig och försöka låta bli att falla in i alla dessa gamla mönster. Hur mycket jag än försökte låta bli så kom vissa mönster tillbaka vare sig jag ville eller inte. Det som har hållit min energi uppe är mitt engagemang att belysa och bekämpa orättvisor, som denna resa har stärkt 1000 gånger om, så jag ska försöka ta mig i  kragen och berätta. För jag vill visa hur små saker som kan verka obetydliga för dig och mig kan nuträtta stordåd för någon annan. Jag tänkte börja nu i helgen…

Imorgon, den 8 mars, är det den internationella kvinnodagen och jag har tillsammans med min kollega och vän Gisela Rossi Santillan blivit inbjuden att ha vernissage för vår fotoutställning Luchando Por Nuestros Derechos (kampen för våra rättigheter) på Ungkulturhuset Perrongen i Katrineholm. Fotoutställningen illustrerar den feministiska organiseringen på gräsrotsnivå i El Salvadoroch vi kommer att hålla ett föredrag kl.15.00 där vi berättar om El Salvador och våra erfarenheter. Det vore super skoj om ni ville komma och lyssna på oss.

 

Läs Mer

Att vilja vrida tillbaka tiden…

”Fast jag inte sett dig på så länge
Tänker jag på dej ibland
Det va nånting som fastna på mej
nåt som aldrig helt försvann…”

Jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på Thåströms stämma den senaste månaden, oftast på repeat. Även om den gått om och om igen känns det som att jag glömmer att jag lyssnat och måste höra en gång till, bara en gång till. Men det känns fortfarande lika tomt. Fortfarande lika likgiltigt och kvävande. Luften känns tung som asfalt, ibland får jag kippa efter andan. För hur många gånger jag än lyssnar kommer jag aldrig få dela den med dig igen, inte som förut. Jag önskar att tiden kunde ha stått still.

Just nu känns det som att jag skulle kunna vända ut och in på mig själv, som om jag inte är bekväm under mitt eget skinn, där alla tankarna skaver mot tinningarna som bullret från rusningstrafiken. Alla känslor som leker hela havet stormar inuti mitt bröst, som en dålig skiva som hakat upp sig och inte vill sluta, som bara spinner i samma spår, hur får man dem att ge upp? Någon sa till mig en gång att vi föds med ett förutbestämt antal hjärtslag och jag undrar om det är så, om vi kan förbruka dem genom att få det att slå snabbare. Kanske hade han rätt? Om det är så varför fick du så få? Jag som brukar vara så bra på att tränga bort saker, stoppa undan dem i alla möjliga vrår för att slippa känna, men den här gången kan jag inte det. Saknaden är så påtaglig att jag skulle kunna ta på den, som en ständigt närvarande skugga som vilar över mig, ibland så ihärdig att jag inte kan ignorera den. Då, som nu rinner den ner för mina kinder och ner i knät, stilla och tyst, nästan fridfullt men så smärtsamt.

Och jag önskar att jag kunde göra så som du alltid sa till mig och vända alla känslostormar till någonting positivt. Men jag har begravt dem istället, för det mesta i jobb, för jag vill inte sakna dig, jag vill inte känna efter, men nu är de här ändå, alla känslor på en och samma gång och tränger sig på. Inkräktar på min fasad som jag desperat försöker upprätthålla, men jag orkar inte. Jag vill bara skrika, springa tillbaka i tiden, vrida och vända på allt tills du är här igen. Men det går inte. Tiden tickar vidare, tick-tack, tick-tack, och jag följer ofrivilligt med. Inatt sköljer allting över mig och jag tänker, tänker på alla minnen jag delat med dig, alla glada dagar, timlånga samtal, tysta suckar, skratt, gråt, allt vemodigt och självklart. Hur du var en sån livsnjutare men ändå så rådvill. Hur du inspirerade mig att vilja gör allt och ingenting, uppfylla drömmar, se världen, omfamna den och dela den. Vem ska puscha mig mig nu? Vem ska få mig att se alla drömmar som genomförbara och inte något ouppnåligt?

För ett år sedan satt jag här förvirrad och osäker över mitt beslut att åka till El Salvador, även om det var min största dröm som jag väntat på att få uppfylla. Du sa att det inte fanns några ursäkter även om jag var rädd. Det var alltid så självklart för dig, att leva livet fullt ut, utan några krusiduller. Ibland trodde jag nästan att du var orädd, men det kanske mest var för att jag är den fega typen. I dina ögon var saker och ting aldrig omöjligt, det enda hindret sa du alltid ”är du själv” och jag har tänkt så mycket på det där, ”att vara sin egen hjälte” som du kallade det. Jag tror att du var min hjälte på så många vis. Att du fick mig att tänka i rätt banor, att inte tänka om utan snarare klart. Hur du aldrig såg problemen, bara lösningarna. Jag önskar du hade en lösning åt mig nu. Att jag kunde slå på Skype och ringa. Det fanns så mycket kvar att dela och nu har tiden runnit ut. Jag önskar att jag kunde få berätta för dig hur mycket du betyder för mig, hur din närvaro har påverkat mig och mina beslut, hur du fick mig att vara en bättre människa, att vilja älska livet, att leva fullt ut varje dag. Det var du för mig. Det största hjärtat och de största orden. Det var precis dem som förde oss samman.

Du skrev en gång i min ”Mina vänner” bok att du var min beundrare, men det är nog jag som varit din, mest i smyg. Jag har alltid avundats ditt sätt att känna kärlek till livet och alla dess små saker. Jag vill älska det på samma sätt. Ord bara ord, jag måste få dem ur mig, jag vet inte var jag ska göra av dem när jag inte kan prata med dig, så jag skriver en massa strunt, men jag behöver det, jag behöver försöka förklara för mig själv hur mycket du fattas mig, för jag visste inte att det kunde kännas så här, ihåligt, påtagligt. För jag tog dig och livet för givet. En av de sista sakerna du skrev till mig var ”jag behöver dig” och det gör så djävla ont att jag inte var där, att jag var så förvirrad av att komma hem igen. Jag önskar att jag hade sagt att jag behöver dig med och inte varit tyst, inte varit så vemodig och introvert. För jag undrar precis som du, var är hemma? Är det här i Sveas gröntäckta vidder och frostbitna kullar eller är det i landet i fjärran. Varför längtar jag alltid bort?

Att förlora dig känns som om att jag har förlorat en del av mig själv, jag känner mig vilsen, som ett tusenbitars pussel och ingen kan pussla ihop mig. Men det kommer väl med tiden en liten bit i taget, även om det är ett sår som aldrig läker. Jag fick inte ens chansen att ge till dig, det du alltid bad mig om på de resor jag gjorde, så jag postar det här och hoppas att du känner det, att du känner samma frihet som jag kände när jag stod där på berget i San Salvador och förevigade ett ögonblick som betydde så mycket för mig, ett ögonblick jag önskar att jag delat med dig tidigare.

sakarias
Puerta del Diablo, San Salvador, El Salvador

 

Du sa en gång att du önskade att du kunde få älska med stjärnorna, jag hoppas att det är där du är nu… Jag älskar dig min vän.

Vi ses i Nangijala…

Läs Mer

Integration – ett förlegat begrepp?

140325idds3505
Lawen Redar, Ann Svensén, Hanif Bali, Jeanne Masimango, Isabella Andersson och Fatima Doubakil.

Med anledning av evenemanget ”Integration – på vems villkor” som jag hjälpte till att anordna tillsammans med Individuell Människohjälps Aktivitetsgrupp, skrev jag ner lite tankar kring integrationsbegreppet och hur vi för vår integrationspolitik. Eventet hölls på Bio Rio i Stockholm den 25 mars och bestod av en debatt mellan politiker och intresse organisationer. Den största frågan var hur vi skall fortsätta bedriva integrationspolitiken i Sverige. Debatten var het och fick mig att tänka en del över begreppet…

Att sätta fingret på vad ordet integration egentligen innebär är tämligen komplicerat och det är svårt att hitta en vedertagen definition på begreppet. Den definition som kanske ligger närmst till hands är ”att förena skilda delar till en helhet” eller som integrationsbegreppet ofta förknippas med ”deltagande och delaktighet i samhället”. Frågan vi då kan ställa oss är hur vi använder begreppet idag och om integration är ett funktionellt ord i dagens samhälle? Vem är det som skall delta och känna sig delaktig och vad innebär egentligen detta trassliga begrepp?

Problematiken tycks ligga i att integrationsbegreppet per automatik delar upp människor i två hierarkiska kategorier, ”Vi” och ”Dem”, vi som skall integrera och de som skall integreras. Detta skapar automatiskt en gruppindelning och en känsla för vilken av grupperna man själv och andra tillhör. Det bidrar således till en assimilering av den gruppen som anses vara en minoritet. Dagens integrationspolitik i Sverige tenderar att förvänta sig att minoritetsgruppen skall anpassa sig till majoriteten för att på så vis kunna finna ett sätt att respektera varandra och samleva. När dessa två begrepp, integration och assimilering, flyter samman på detta vis skvallrar det om att integrationspolitikens grundtanke är väldigt fin, men inte har fungerat i praktiken. Utvecklingen av klimatet kring denna fråga tycks istället handla om en politisk tillbakagång. För det var på just detta vis som politiken fördes i Sverige fram till mitten 1970-talet, integration genom assimilering. Det innebar att personer som kom till Sverige för att stanna, så snabbt som möjligt skulle anpassa sig till svenskheten och bli svensk.

Med tiden insåg man att detta inte fungerade och assimileringspolitiken skrotades. Istället infördes det som vi kallar Integrationspolitik. En politik vilken har som grundtanke att bygga på jämlikhet, valfrihet och samverkan. Att anpassa sig skulle ske genom valfrihet från den nyanlända. Svenskfödda skulle anpassa sig till andra kulturer och traditioner som inflyttade svenskar förde med sig. Så långt, allting gott, men det kanske inte riktigt blev som man hade tänkt sig. Idag finns ett tydligt ”Vi” och ”Dem” i den svenska integrationspolitiken. Där ”Vi” representerar de svenskfödda och ”De” representeras av icke svenskfödda medborgare. ”Vi” står för svenskhet och ”Dem” för de som skall anpassas. Det säger kanske sig självt att det inte fungerar när en process som skall bygga på jämlikhet istället kommer att handla om grupperingar, minoriteter och majoriteter.

I praktiken har integrationspolitiken kommit ganska långt ifrån sina värdegrunder och istället blivit en process som kommit att handla om att icke svenskfödda människor skall anpassa sig till majoritetssamhället och vips så är vi tillbaka på 60–70-talet igen och virrar omkring i assimileringspolitiska åsikter. Och det var väl inte riktigt det som var meningen egentligen? Anledningarna till att det blivit så här är många. Vi har missat flera av de viktiga delarna inom integrationspolitiken, nämligen där majoriteten skulle anpassa sig till minoriteterna. Vi glömde bort att prata om jämlikhet i skolorna och på arbetsplatserna. Vi glömde att blanda svenskfödda och icke svenskfödda medborgare i bostadsområden och på arbetsplatser. Vi glömde att underlätta för de resurser som finns i Sverige att utföra sina arbeten och bidra till landets välfärd. Vi glömde bort att fokusera på samhället och alla människor som en helhet när vi talade om integrationen. Ja, vi glömde bort vad grundtanken var – vi glömde jämlikheten.

Detta har resulterat i att rädslan för det främmande har på flera ställen växt sig starkare. Vi pratar hela tiden om minoriteten istället för att fokusera på majoriteten, för majoritet är väl vad vi är om vi skall tänka utifrån ett jämlikhetsperspektiv? Vi är alla lika och olika människor med lika värde och det är vi tillsammans som en helhet som skall integreras med varandra och inte ”Dem” med ”Vi” eller ”Vi” med ”Dem”. Det är här integrationspolitiken borde vara synlig, det är här den borde vara viktig för att förebygga och överbrygga fördomar. Vi tillsammans måste stå enade som en helhet istället för att skilja ut varje människa i olika grupperingar. Vi måste tillsammans sluta placera in i ”Vi” och ”Dem” facken. Vi har skapat dessa fack, vi kan också förgöra dem. Vi måste våga öppna upp åsiktskorridoren i Sverige så att inte de fördomar som florerar riskerar att bli starkare. Vi måste tillåta intoleranta åsikter för att kunna slå sönder och motbevisa dem.

I Sverige finns det idag en integrationsminister som har som uppdrag att verka för ”allas lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter oavsett etnisk och kulturell bakgrund”. Det låter ju helt fantastiskt på papper men problematiken man kan se i denna ministers särskilda uppdrag är att det inte borde vara ett enskilt uppdrag just för denna minister. Detta är någonting som borde föreligga alla politiker och departement i riksdagen och på varje medmänniska i vårt civilsamhälle. Det borde vara ett mantra som följs av hela den svenska politikerkåren, företag, organisationer, personer och individer. Frågan är om det vore bättre att istället tala om jämlikhet för alla och inte placera in oss själva och andra människor i olika fack. En här och en där. Ole, dole, doff.

Vi måste våga föra ämnet på agendan för att visa att olikheterna inte är så stora, att likheterna är större. Vi kanske ska förflytta integrationspolitikens fokus från förorter till hela landet och våga prata om desegregering. Vi måste våga fråga oss själva, hur kunde det bli så här? Hur kunde de främlingsfientliga och fascistiska grupperna få så starkt fäste? Har vi glömt bort att prata med dem? Har vi glömt bort att integrera dem i helheten? Har vi levt för länge i vår integrationsbubbla för att se verkligheten? Eller varför inte skrota integrationsbegreppet helt och hållet?

Det är 2014 och supervalår. Har vi inte kommit längre i vår människosyn, är inte alla människor av lika värde? Har vi inte kommit så långt att alla är medvetna om att alla människor har lika rättigheter? Att alla människor skall kunna mötas på lika premisser oavsett namn, språk eller hudfärg? Ska vi inte våga ta tillvara på den mångfald som vi har och dra lärdom av varandra för att utvecklas som människor? Ska vi 2014 fortsätta att blunda för det vi alla egentligen kan se om vi bara öppnar ögonen, att vi alla är av samma skrot och korn.

Slå ett slag för medmänskligheten!

/ Sanna Filipsson volontär och styrelsemedlem i IM Stockholm. Tidigare utlandspraktikant i El Salvador.

Läs Mer

Det här med att komma hem

avsked
Många tårar blev det när jag skulle skiljas från mina vänner.

Min tid i El Salvador är över och jag har varit hemma i lite mer än en månad. Att komma hem har varit minst sagt förvirrande och jag känner att jag inte har landat ännu. Jag har väldigt svårt att processera allt jag har varit med om, allt jag har sett och genomgått, jag är inte alls samma person som jag var när jag klev ombord på planet den 1 september 2013 och satte kurs mot Central Amerika. På 4 ½ månader hinner det hända otroligt mycket, inte minst inombords. Jag har omvärderat och kritiserat. Jag har trivts och vantrivts, känt mig bekväm och obekväm, trygg och otrygg. Jag har definitivt utmanat mig själv till max både fysiskt och psykiskt. När jag åkte ifrån El Salvador var jag så full av energi och livsglädje, nu sitter jag här i soffan i min trygga lägenhet med ett grått och tyst landskap utanför och känner mig likgiltig och tom.

Det värsta av allt är att jag inte riktigt kan sätta fingret på varför allt känns så här, men jag hatar obehagskänslan av att jag inte hör hemma i mitt eget skinn, att jag inte kan vara jag fullt ut här. Det är allt och inget. Jag är frustrerad över saker, över det mesta, frustrerad av bubblelivet här. Ledsen över att man inte är särskilt intresserad eller bryr sig om sin näste, att det flesta tankarna cirkulerar inannför ramarna. Hur gör man för att bli av med alla känslor, hur hanterar man den här processen, varför känns allt så konstigt. Varför får jag en klump i halsen och tårar i ögonen när jag skriver. Varför önskar jag att jag var någon annanstans?

avsked2
Det var hårt att ta avsked från arbetskollegor.

Jag saknar känslan av att vara levande, att känna mig behövd och att jag verkligen kunde bidra med någonting, att varje dag kändes som om att jag var med och gjorde skillnad, att varje dag var mer lärorik än den andra och att omges av så otroligt kunniga människor som arbetar för en bättre värld, där jag var inräknad i den kontexten där allting inte bara var en produkt, där en människa var en person och inte en kund, där varje människa var en arbetare och inte en robot, där livet inte alls var lätt men där familjen går före jobbet och stressen inte riktigt finns. Det kanske gick för fort för mig att komma tillbaka, att hamna in i gamla rutiner och mönster, att hinna sätta upp det där kravtaket och robotifiera mig själv igen. Jag undrar var är det jag hör hemma?

Jag har i alla fall bestämt mig för att fortsätta blogga här i förhoppning om att det ska hjälpa mig att bearbeta mina upplevelser och kanalisera mina känslor. Jag kommer fortsätta mitt fokus på Central Amerika och El Salvador berätta om egna upplevelser som jag inte hunnit dela med mig av, nyheter, valet och mina föreläsningar jag ska hålla. Jag har tjuvstartat med mina föreläsningar och den första jag höll var i Katrineholm för niondeklassarna på Floda Friskola, det var verkligen jätte kul och de var så engagerade trots att jag pratade alldeles för länge.

frihet
Ett försök att illustrera min känsla för El Salvador. Bilden är tagen av min sambo på Pureta del Diablo i Los Planes i San Salvador.

Läs Mer

Framtidshopp!

I tisdags deltog vi på ett barn och ungdomskonvent, ANADES medverkade genom paraplyorganisationen RENAES, för barn och ungdomars rättigheter, som består av flera organiserade grupper från hela landet. Även andra organisationer som UNICEF finns representerade under dagen, totalt är det ca 400 deltagare närvarande, det känns mäktigt.

IMG_6024

Inför valet i mars 2014 jobbar ungdomarna hårt för att påverka politikerna och ställa dem till svars inför de frågor som de anser vara viktiga samt krav på en ökad delaktighet. Det politiska läget i El Salvador är hett så här i valtider men folket verkar väldigt splittrat. Att rösta eller inte rösta, det är frågan? Hopplösheten och maktlösheten inför politikerna och systemet är påtaglig, känslan av att inte kunna göra någon skillnad med sin röst.

Några korta fakta om barn och ungdomars utsatta situation i El Salvador:

  • 7 av 10 barn och ungdomar blir misshandlade i sina hem.
  • Mer än 73% av de sexuella övergreppen som begås i landet begås mot barn och ungdomar
  • 5 400 barn och ungdomar har blivit mördade de senaste 8 åren.

Med dessa korta fakta i åtanke blir jag både imponerad och inspirerad över vilket arbete ungdomarna har gjort inför denna presentation. Hur viktiga frågor de lyfter, lösningar på problem och framförallt hur de presenterar den plattform de har arbetat fram som behandlar barn och ungdomars rättigheter på alla samhällets sociala plan. Hur bestämda och entusiastiska de är över att få ställa krav om att bli mer delaktiga och inkluderade i den politiska debatten.

Nuvarande presidenten skriver under ungdomarnas plattform.
Nuvarande presidenten skriver under ungdomarnas plattform.

Stämningen är förväntansfull när de får chansen att ställa sina frågor till presidentkandidaterna och och jag känner en frustration när politikerna svarar så som politiker gör många gånger, de pratar lull lull och och runt runt runt, istället för att komma med konkreta svar. De pratar om problemen och inte om lösningarna, att de är medvetna om att ungdomarna inte är inkluderade men inte hur de tänker förändra detta. Jag kan inte hjälpa att känna att jag nästan bli arg på att de inte kan ge bättre svar. Några av dem skriver i alla fall under den plattform som ungdomarna presenterar.  Maria Teresa 18 år och uttrycker sig så här när hon presenterar den sista delen av den strategiska plattformen:

– Idag har vi presenterat vår plattform med våra krav, men vi vet alla hur det är med vallöften som blir lovade, papper som skrivs på, och vad händer sen? Nada! Ingenting!

Med dessa starka ord känner jag hur jag blir varm inombords och tänker att om dessa ungdomar fortsätter att arbeta så här och stå på sig och kämpa för sina rättigheter, att våga stå upp för sin sak och inte ge vika, så finns det hopp om för El Salvadors demokratiska utveckling.

Tjenis med vicepresidenten
När en av de populäraste precidentkandidaterna, Óscar Ortíz nuvarande vicepresident för vänsterpartiet FMLN, kommer in i rummet blir det plötsligt kaos, fotograferna flockas kring honom som en skock får. Jag sitter längst fram för att försöka få till några bra foton. När jag sitter och pillar med inställningarna på kameran märker jag plötsligt hur det tjattrande och blixtrande kaoset står mitt framför mig. Med världens största leende tar vicepresidenten mig i handen och säger att det är trevlig att träffas. Jag blev ganska chockad och tänker att han förmodligen trodde att jag var internationellpress som den enda blonda virrpannan med en kamera i rummet.

Läs Mer

Blodsband – Att bära på en sjukdom gör mig inte mindre värd

IMG_4116
Med respekt för de inblande låter jag denna bild representera mina känslor i detta inlägg.

För några veckor sedan träffade jag en kvinna vars historia har etsat sig fast i mitt minne för att stanna för gott. Hennes namn är Suri, hon är två år äldre än jag och ensamtående med tre barn. Hon berättar för mig när jag ligger där på poolkanten att hon år 2005 fick ett besked som vände upp och ner på hela hennes tillvaro. Hon är HIV positiv.

Som många andra vände sig Suri till kyrkan för att söka tröst när beskedet kom, men istället för att få stöd avslöjade pastorn hennes hemlighet för hela församlingen.  Jag kan se smärtan i hennes blick när hon berättar att trots allt hon varit med om i sitt liv så var detta en av de mest fruktansvärda upplevelser hon varit med om. Hon visste att människorna i hennes omgivning aldrig skulle acceptera henne och hennes familj med viruset och de började snart se på henne och hennes barn med förakt. Inställningen till sjukdomen här i El Salvador är mycket fördomsfull, att vara HIV-positiv i El Salvador är lika med att vara radioaktiv.

– Vi är människor vi också, det som skiljer oss från andra är att vi bär på ett virus. Men den tar inte ifrån mig min värdighet, den gör varken mig, mina barn mindre värda än någon annan. Föraktet och skammen mot HIV-positiva människor handlar om okunskap. Att se någon behandla dina barn med ett sådant förakt är obeskrivligt, säger hon och ser på mig med tårarna brännandes.

Trots alla motgångar i sitt liv öppnar denna kvinna upp sitt hjärta för mig och berättar sin historia, hon vågar lita på mig och jag beundrar hennes mod. Suri berättar att hon växte upp med en man och en kvinna som hon inte har några blodsband till. Detta är inget ovanligt för barn som föddes under det blodiga inbördeskriget som härjade i El Salvador under hela 80-talet. Hon vet fortfarande inte hur det kom sig att hon växte upp tillsammans med dessa människor. Hennes biologiska föräldrar sägs ha dött i strid och hon fick aldrig chansen att träffa dem.

Med svag röst förklarar Suri hur hennes barndom fylldes av olika typer av tortyr, misshandel, svält och våldtäkter i sitt hem. Hon låstes in och kunde glömmas bort i flera dagar. Hennes vårdnadshavare brukade bränna henne med cigaretter, slå henne med pinnar och tvinga henne att prostituera sig för att tjäna pengar. Allt detta startade när hon var omkring 4-5 år gammal. Tidigt på mornarna skickades hon ut på gatan för att tigga pengar. Hon berättar hur hon minns att hon var så avundsjuk på de andra barnen som hade kläder och fick leka. Suri blir tyst och stirrar ut över poolområdet där vi ligger i regnet.

När hon var 10 år gammal fick hon nog av tortyren och rymde hemifrån. Under ungefär 2 år levde hon på egen hand i djungeln, hon lärde sig göra upp eld och blev bra på att orientera sig i mörkret, hon var tvungen att stjäla för att överleva. Efter allt hon gått igenom så var hon för rädd att ta kontakt med någon annan människa. En dag när hon var sjuk i hög feber blev hon omhändertagen av en familj som gav henne mat och tak över huvudet mot att hon hjälpte dem med försäljning på marknaden.

– De var snälla, de la aldrig hand på mig och jag kände trygghet hos dem, berättar hon.

När hon var 14 år träffade hon sin blivande man, hon blev snart gravid och de fick sitt första barn tillsammans. Hennes äldsta son är idag 17 år och HIV negativ. De levde tillsammans under några år och Suri kände att livet var på väg att vända. Men den lyckan höll inte i sig länge, hennes man började snart att ta till flaskan och med alkoholen blev han också våldsam. Suri misstänkte även att han var otrogen, men vågade inte säga något.

– Vi kvinnor har inte så mycket att säga till om, vi är till för att ta hand om männen och barnen och vara till lags. Under en period fick jag inte ens gå ut för han var så svartsjuk, vilket gjorde mig introvert och ännu mer tillbakadragen än innan, jag var nästan rädd för andra människor. Kände att det var något fel på mig.

Jag har svårt att hålla tårarna tillbaka när hon berättar allting för mig. Det finns inget liv bakom orden och blicken är tom. Jag önskar att jag kunde få ta en del av hennes smärta och bära den med mig. Försiktigt lägger jag min hand på hennes för jag vet inte hur annars jag ska agera. Hon ser på mig och ler kort med ögonen.

Efter en tid av misshandel och inomäktenskapliga våldtäkter blev hon gravid med sin andra son och nu började hennes man att uppföra sig riktigt märkligt.

– Han ville inte att jag skulle amma barnet. han protesterade högt och började redan under graviditeten. Jag tänkte att djävulen hade flugit i honom, hur skulle jag inte amma mitt barn? vad skulle det äta då? Men jag födde och ammade min fina lilla pojke som vanligt, säger Suri och drar smilbanden nedåt.

Samma protester från hennes man följde när hon 2 år senare fick sin dotter och jag börjar förstå att han redan visste att han var HIV-positiv, det var därför han försökte förbjuda Suri att amma. Viruset smittar nämligen ganska lätt från mor till barn genom amningen.

– Han berättade aldrig att han var HIV positiv, han betedde sig bara konstigt och insisterade på att jag skulle sluta amma, men varför skulle jag inte amma mina barn? Jag förstod inte… jag önskar att jag hade vetat. Idag är jag och mina två yngsta barn positiva, säger Suri.

Tårarna skaver innanför ögonlocken och jag vill bara ta henne i min famn och skydda henne från allt ont. Idag lever Suri ensam, hennes man lämnade henne för en annan kvinna och hans virus har gått över till AIDS. Suri får ingen hjälp av honom att försörja sina barn. När hennes arbetsgivare fick veta att hon är HIV positiv fick hon sparken och fick gå på dagen.

Hennes 11 åriga dotter som leker i poolen medan vi pratar är HIV positiv men mår bra. Hennes son däremot tar en massa mediciner. Tack vare sitt deltagande i ANADES Familjesolidaritetsprojekt har Suri fått hjälp att starta ett litet företag, hon gör egen tvål som hon säljer på universitetet och ger henne möjlighet att köpa mediciner till honom.

– Jag började själv må sämre för 6 månader sen, så nu är jag också tvungen att äta en massa mediciner. Jag trodde att jag skulle sluta gå ner i vikt, men varje gång jag kommer till läkaren har jag tappat ytterligare ett kilo eller två.

Hennes ögon fylls med tårar och hon tittar mot sin dotter.

– Jag är så orolig för henne, säger hon och biter ihop käkarna hårt. Igen av barnen vet att de är HIV positiva.

Suri har inte vågat berätta för hon är rädd att det skall skada dem mer än att göra nytta. Men hon ska berätta det när de blivit tillräckligt stora så att de förstår vad viruset innebär. Det finns en risk att de skulle bli utstötta av sina vänner. En av hennes sons kompisar hade sagt en dag att han inte fick umgås med honom för att han kunde bli infekterad.

– Jag sa till min son att han bara var dum och inte visste vad han pratade om, berättar hon.

Någon pekar på klockan och säger att vi måste gå till bussen. Jag känner mig otrolig omtumlad av Suris historia, den känns i hela kroppen, jag vet inte riktigt hur jag ska må. När vi sitter på bussen tillbaka till San Salvador sitter en mamma snett bakom mig, hon lägger gång på gång handen på sin son som inte kan vara mer än 3 år, han skriker högt. Det gör ont i mig och jag tittar ängsligt på Suri som sitter bakom mig, hon möter mig med ett leende. Plötslig hoppar en man upp på bussen och säljer glass, alla familjer köper glass  till sina barn och jag köper en till flickan bredvid mig.

Stämningen på bussen känns positiv och jag vänder mig mot Suri igen för att ge henne ett leende, men jag möts inte av ett leende utan en kvinna vars tårar strömmar ner för kinderna. Hennes dotter bredvid sitter sammanbiten och tittar ut genom fönstret. Kontrasten till mamman bredvid som minuten innan agat sitt barn mot Suris tårfyllda ansikte för att hon inte hade råd att ge sin dotter en glass får mig att må illa, jag får nästan panik. Jag börjar rota runt i Toves väska efter en chokladbit som vi köpt tidigare på morgonen.

– Tusen tack, säger Suri med ett leende mellan tårarna, när hon lägger handen på min efter att jag överlämnat den lilla chokladbiten till hennes dotter.

– Det var det minsta vi kunde göra, svarade jag och satte mig tillbaka på min plats.

Sedan den dagen har jag Suri i mina tankar varje dag, hennes historia har ett fast grepp om mitt hjärta och jag önskar att jag kunde göra något för att hjälpa henne. Det känns tryggt att veta att Suri deltar i ANADES HIV projekt, jag vet att hon har en familj där och någon som alltid står vid hennes sida vad som än händer. Genom projektet får hon träffa andra personer som lever vanliga liv som HIV-smittade, hon får hjälp med bromsmediciner och stöd av ANADES personal vid sjukhusbesök. Detta arbete är ovärderligt för dessa människor, det skänker dem hopp om livet och framtiden. Jag är glad att jag genom IM får chansen att ta del av detta fina arbete, det hjälper människor mer än vad vi kan ana…

Läs Mer

Att slå hål på fördommar

redribbon
Bilden är lånad från: http://asbarez.com/blog/archives/114261

För några dagar sedan var vi på utflykt med HIV projektet som IM hjälper den salvadoranska organisationen ANADES att finansiera. Detta blev en upplevelse för mig som har etsat sig fast på min näthinna och som jag inte har kunnat släppa ur mina tankar, innan  jag kan berätta någons historia så är det viktigt att försöka förstå hur det ser ut i El Salvador och hur inställningen till denna sjukdom är.

HIV är en sexuellt överförbar sjukdom och kan smitta redan vid första intima kontakten, det smittar även vid oralsex. Det finns mediciner som hjälper kroppen att upprätthålla immunförsvaret när man är HIV positiv och ör att bromsa utvecklingen av AIDS. Genom medicinering kan man även förhindra överföring av viruset till sitt barn när man är gravid. I El Salvador lever många i tron om att HIV smittar genom att man vistas i samma rum som någon som är smittad, att det smittar genom luften, genom att man tar i samma saker, genom saliv eller sitter på samma toalettsits eller dricker ur samma glas. Okunskapen kring denna sjukdom skapar en enorm diskriminering mot HIV positiva personer, inte minst mot kvinnor. Vi har under tiden vi varit här träffat kvinnor som har blivit förvisade från sin familj, fått sina barn tagna ifrån sig eller helt enkelt blivit utsatta för trakasserier på grund av sitt tillstånd.

Genom att skapa grupper för HIV positiva människor skapar ANADES en plattform för kunskap och en gemenskap som dessa människor annars inte har. Man skapar ett forum där man kan tala fritt om sina problem och om sin sjukdom, en plats där man bara kan vara utan att vara rädd för att någon annan skall döma en. Många beskriver gruppen som en andra familj.

Även om majoriteten av kvinnorna blivit smittade av män så är det ofta kvinnan som bestraffas, för det är så det fungerar i ett samhälle där all maktstruktur tillfaller männen. Det ANADES arbetar med i detta projekt är främst att utbilda HIV positiva kvinnor i hur detta virus fungerar, hur det smittar, symptom, att gå från HIV till AIDS, hur man kan skydda sig, hur medicineringen fungerar, hur den påverkar kroppen samt vilka varningssignaler man skall vara vaksam för när man bär på detta virus. HIV är det stadiet där viruset bryter ner immunförsvaret och AIDS är det stadiet som en HIV positiv person kan nå när immunförsvaret har brutits ned totalt. Det många inte känner till är att man är mer mottaglig för HIV om man redan bär på någon annan form av könssjukdom, därför är det jätte viktigt att med jämna mellanrum testa sig.

IM arbetar tillsammans med ANADES med preventiv och primär hälsovård samt information för att förebygga spridning av HIV och AIDS. Insatserna är i huvudsak förlagda till landsbygden och innefattar även kvinnogrupper som inte är HIV positiva. Genom att utbilda kvinnor i grundläggande sjukvård fungerar dessa sedan som kunskapsbärare som har i uppgift att utbilda folk i samhället där de bor genom att hålla workshops och föreläsningar. Det är även viktigt att utbilda i hur man kan skydda sig mot sexuellt överförbara sjukdomar då det inte finns någon utbredd kunskap om preventivmedel, där abort är förbjudet och där samhället är djupt religiöst. Detta är en kamp som handlar om att slå hål på fördomar, öka kunskapen, skapa jämställdhet och förbättra levnadsvillkor.

Läs Mer

Oväder och tankestormar

Regnet smattrar mot plåttaket i skrivande stund och just när man tror att nu kan det väl ändå inte bli värre så tilltar smattrandet än mer. I dessa oväder känner man sig så sjukt liten. Åskan dånar så att fönsterrutorna skakar och man kan känna vibrationerna i marken, det är till och med så att billarmen går. Blixtarna lyser upp himlen som om det vore klaraste dagssken.

balsamo_
Produktion av balsamoolja på plantagen. Oljan används bland annat i schampo och parfymer och exporteras främst till Tyskland.

För ett par veckor sen var vi uppe i bergen på ett stort plantage för att fotografera till hemsidan. Solen sken och det var äckligt varmt, så där så det rinner på ryggen fast man sitter stilla. När vi sätter oss för att äta lunch öppnar sig plötsligt himlen och det vräker ner, så där sitter vi och försöker vänta ut regnet. Tillslut får vi nog och springer från matsalen till ett stort plåtskjul där det produceras balsamoolja för att fotografera processen.

När vi står där och försöker höra vad de säger så bryts smattrandes plötsligt av ett muller, så fruktansvärt högljutt att vi tror marken under oss brister, strax därefter kommer blixten, jag ser hur den slår ner i ett av plåttaken och blir nästan helt bedövad i öronen av ljudet, hur den studsar tillbaka och hur jag får en så extremt äcklig känsla i kroppen. Det var som om varenda organ i kroppen vibrerade. Jag blev så rädd att jag bara ville gömma mig. Jag och Tove tittade förskräckt på varandra som om vi tänkte samma sak, vi borde fly till bilen, det är ju det man säger är säkrast hemma.

Vi tittar även runt på våra andra inhemska kollegor som helt oberörda står och pratar med varandra som om ingenting hänt. Att vänja sig vid dessa starka åskväder kommer bli väldigt svårt tänker jag, men att växa upp med det gör förmodligen att det smälter in helt naturligt.

De vanliga ovädren växlas med känslostormar, det finns mycket som gör mig upprörd in i själen. Det finns mycket orättvisor och maktutövande som är svårt att ta in. Någonting som stör mig otroligt mycket är mäns ständiga maktutövande över Kvinnor. Jag tror exempelvis inte att vi har gått en enda dag till jobbet eller utanför dörren utan att någon man har slängt kommentarer, äckliga blickar, sitt visslande och idisslande efter oss och det gör mig så otroligt arg. Det har ingenting annat att göra med än makt, känslan av att stå över någon annan, att ta sig rätten att inkräkta på någons personliga sfär. Med tanke på hur samhällsstrukturen är så extremt mansdominerad är det ens svårt att veta om man kan reagera, hemma hade jag definitivt gjort det, men här vågar vi inte riktigt. Även om man vänjer sig vid vissa saker är detta inte någonting som man skall behöva vänja sig vid, det ska inte behöva kännas obehagligt att gå ut.

fjäril_
En otroligt vacker fjäril som jag fotograferade på plantagen

Igår fick jag frågan:

– Var har du köpt dina ögon?

Jag höjde på ögonbrynen och svarade:

– Hos optikern hemma i Sverige.

Det här är bara en av tusen saker som sätter igång alla känslostormar i mig men jag tror jag får spara lite energi till nästa inlägg.

Läs Mer