Flickors rättigheter, långt ifrån en självklarhet

På många platser i världen utsätts flickor för en konsekvent och förödande diskriminering i förhållande till jämnåriga pojkar. Den börjar redan på fosterstadiet och fortsätter genom hela barndomen och upp i vuxen ålder. Denna diskriminering drabbar inte bara den utsatta individen. Hela samhället blir lidande när flickors och kvinnors rättigheter kränks.

barn

Visste ni att varje år gifts 14 miljoner flickor bort innan de fyllt 18 år – det är en av tre flickor i världens låg- och medelinkomstländer. Ja jag säger det igen 14 miljoner flickor, varje år! Det är så fruktansvärt att jag vill krypa ur skinnet. I El Salvador gifts 25% av flickorna bort innan det fyllt 18 år. När en flicka gifts bort i så tidig ålder tas hennes rätt till en barndom ifrån henne och i många fall tvingas de även att lämna sina familjer och sluta gå i skolan. Om de ens har fått gå i skolan. Oftast prioriteras pojkars utbildning eftersom det är de som anses vara familjens försörjare.

Efter att jag har arbetat i fält skulle jag vilja säga att det inte är helt sant. I många av världens fattiga länder spenderar männen hellre sina intjänade pengar på sina egna intressen, som att dricka alkohol och gå på bordeller. Nej jag säger inte att alla gör det men många. I Central Amerika är det väldigt vanligt och El Salvador är ett av dem länder där detta i stor utsträckning händer. När jag var i El Salvador och arbetade med den salvadoranska organisationen ANADES så ställde jag mig frågande till en början till varför organisationen endast valt att arbeta med kvinnor. Min handledare Cesar Gomez berättade följande om Solidaritetsprojektet som syftar till att personen som deltar skall kunna starta en egen verksamhet och bli självförsörjande:cesar

”När vi startade så inkluderade vi både män och kvinnor för vi tänkte att det skulle vara det mest gynnsamma för hela samhället. Men efter ett tag så märkte vi att de män som vi utbildade blev giriga i sin kunskap och inte delade med sig till dem andra. De ville ha monopol och i längden gynnar det inte alla. Det visade sig även att de behöll pengarna de tjänade för sig själva och drack oftast upp dem. Kvinnorna i sin tur berättade för sina vänner, grannar och bekanta vad de lärt sig, spred ordet, skapade engagemang och fick andra kvinnor att våga tro på sig själva. Så att bara arbeta med kvinnor blev en självklarhet för oss.”

Efter det här samtalet var det som att mina ögon öppnades på nytt. Jag såg kvinnans roll på ett helt annat sätt och alla de där dolda maktstrukturerna kröp fram ur sina skrymslen och blev jätte tydliga. Jag började även bli mer varse om de patriarkala strukturer som finns i Sverige och insåg att vi har en lång väg att gå över allt. Vi anar inte hur lyckligt lottade vi är att växa upp som flikcor i Sverige, vi har trotts allt kommit en bit på väg.

För att uppmärksamma den här frågan anordnade jag och mina volontärkollegor från aktivitetsgruppen i Individuell Människohjälp ett event på Bio Rio i Stockholm den 4 maj som bara handlade om flickors rättigheter. Vi visade filmen Girl Rising, som ni måste se om ni inte har sett, som följdes av ett interaktivt samtal mellan experter inom barns rättigheter och publiken. Det var så otroligt intressant.

Girl Rising finns att se på NetFlix och här kan ni se trailern: YouTube Preview Image

Läs Mer

Framtidshopp!

I tisdags deltog vi på ett barn och ungdomskonvent, ANADES medverkade genom paraplyorganisationen RENAES, för barn och ungdomars rättigheter, som består av flera organiserade grupper från hela landet. Även andra organisationer som UNICEF finns representerade under dagen, totalt är det ca 400 deltagare närvarande, det känns mäktigt.

IMG_6024

Inför valet i mars 2014 jobbar ungdomarna hårt för att påverka politikerna och ställa dem till svars inför de frågor som de anser vara viktiga samt krav på en ökad delaktighet. Det politiska läget i El Salvador är hett så här i valtider men folket verkar väldigt splittrat. Att rösta eller inte rösta, det är frågan? Hopplösheten och maktlösheten inför politikerna och systemet är påtaglig, känslan av att inte kunna göra någon skillnad med sin röst.

Några korta fakta om barn och ungdomars utsatta situation i El Salvador:

  • 7 av 10 barn och ungdomar blir misshandlade i sina hem.
  • Mer än 73% av de sexuella övergreppen som begås i landet begås mot barn och ungdomar
  • 5 400 barn och ungdomar har blivit mördade de senaste 8 åren.

Med dessa korta fakta i åtanke blir jag både imponerad och inspirerad över vilket arbete ungdomarna har gjort inför denna presentation. Hur viktiga frågor de lyfter, lösningar på problem och framförallt hur de presenterar den plattform de har arbetat fram som behandlar barn och ungdomars rättigheter på alla samhällets sociala plan. Hur bestämda och entusiastiska de är över att få ställa krav om att bli mer delaktiga och inkluderade i den politiska debatten.

Nuvarande presidenten skriver under ungdomarnas plattform.
Nuvarande presidenten skriver under ungdomarnas plattform.

Stämningen är förväntansfull när de får chansen att ställa sina frågor till presidentkandidaterna och och jag känner en frustration när politikerna svarar så som politiker gör många gånger, de pratar lull lull och och runt runt runt, istället för att komma med konkreta svar. De pratar om problemen och inte om lösningarna, att de är medvetna om att ungdomarna inte är inkluderade men inte hur de tänker förändra detta. Jag kan inte hjälpa att känna att jag nästan bli arg på att de inte kan ge bättre svar. Några av dem skriver i alla fall under den plattform som ungdomarna presenterar.  Maria Teresa 18 år och uttrycker sig så här när hon presenterar den sista delen av den strategiska plattformen:

– Idag har vi presenterat vår plattform med våra krav, men vi vet alla hur det är med vallöften som blir lovade, papper som skrivs på, och vad händer sen? Nada! Ingenting!

Med dessa starka ord känner jag hur jag blir varm inombords och tänker att om dessa ungdomar fortsätter att arbeta så här och stå på sig och kämpa för sina rättigheter, att våga stå upp för sin sak och inte ge vika, så finns det hopp om för El Salvadors demokratiska utveckling.

Tjenis med vicepresidenten
När en av de populäraste precidentkandidaterna, Óscar Ortíz nuvarande vicepresident för vänsterpartiet FMLN, kommer in i rummet blir det plötsligt kaos, fotograferna flockas kring honom som en skock får. Jag sitter längst fram för att försöka få till några bra foton. När jag sitter och pillar med inställningarna på kameran märker jag plötsligt hur det tjattrande och blixtrande kaoset står mitt framför mig. Med världens största leende tar vicepresidenten mig i handen och säger att det är trevlig att träffas. Jag blev ganska chockad och tänker att han förmodligen trodde att jag var internationellpress som den enda blonda virrpannan med en kamera i rummet.

Läs Mer

Att slå hål på fördommar

redribbon
Bilden är lånad från: http://asbarez.com/blog/archives/114261

För några dagar sedan var vi på utflykt med HIV projektet som IM hjälper den salvadoranska organisationen ANADES att finansiera. Detta blev en upplevelse för mig som har etsat sig fast på min näthinna och som jag inte har kunnat släppa ur mina tankar, innan  jag kan berätta någons historia så är det viktigt att försöka förstå hur det ser ut i El Salvador och hur inställningen till denna sjukdom är.

HIV är en sexuellt överförbar sjukdom och kan smitta redan vid första intima kontakten, det smittar även vid oralsex. Det finns mediciner som hjälper kroppen att upprätthålla immunförsvaret när man är HIV positiv och ör att bromsa utvecklingen av AIDS. Genom medicinering kan man även förhindra överföring av viruset till sitt barn när man är gravid. I El Salvador lever många i tron om att HIV smittar genom att man vistas i samma rum som någon som är smittad, att det smittar genom luften, genom att man tar i samma saker, genom saliv eller sitter på samma toalettsits eller dricker ur samma glas. Okunskapen kring denna sjukdom skapar en enorm diskriminering mot HIV positiva personer, inte minst mot kvinnor. Vi har under tiden vi varit här träffat kvinnor som har blivit förvisade från sin familj, fått sina barn tagna ifrån sig eller helt enkelt blivit utsatta för trakasserier på grund av sitt tillstånd.

Genom att skapa grupper för HIV positiva människor skapar ANADES en plattform för kunskap och en gemenskap som dessa människor annars inte har. Man skapar ett forum där man kan tala fritt om sina problem och om sin sjukdom, en plats där man bara kan vara utan att vara rädd för att någon annan skall döma en. Många beskriver gruppen som en andra familj.

Även om majoriteten av kvinnorna blivit smittade av män så är det ofta kvinnan som bestraffas, för det är så det fungerar i ett samhälle där all maktstruktur tillfaller männen. Det ANADES arbetar med i detta projekt är främst att utbilda HIV positiva kvinnor i hur detta virus fungerar, hur det smittar, symptom, att gå från HIV till AIDS, hur man kan skydda sig, hur medicineringen fungerar, hur den påverkar kroppen samt vilka varningssignaler man skall vara vaksam för när man bär på detta virus. HIV är det stadiet där viruset bryter ner immunförsvaret och AIDS är det stadiet som en HIV positiv person kan nå när immunförsvaret har brutits ned totalt. Det många inte känner till är att man är mer mottaglig för HIV om man redan bär på någon annan form av könssjukdom, därför är det jätte viktigt att med jämna mellanrum testa sig.

IM arbetar tillsammans med ANADES med preventiv och primär hälsovård samt information för att förebygga spridning av HIV och AIDS. Insatserna är i huvudsak förlagda till landsbygden och innefattar även kvinnogrupper som inte är HIV positiva. Genom att utbilda kvinnor i grundläggande sjukvård fungerar dessa sedan som kunskapsbärare som har i uppgift att utbilda folk i samhället där de bor genom att hålla workshops och föreläsningar. Det är även viktigt att utbilda i hur man kan skydda sig mot sexuellt överförbara sjukdomar då det inte finns någon utbredd kunskap om preventivmedel, där abort är förbjudet och där samhället är djupt religiöst. Detta är en kamp som handlar om att slå hål på fördomar, öka kunskapen, skapa jämställdhet och förbättra levnadsvillkor.

Läs Mer

Oväder och tankestormar

Regnet smattrar mot plåttaket i skrivande stund och just när man tror att nu kan det väl ändå inte bli värre så tilltar smattrandet än mer. I dessa oväder känner man sig så sjukt liten. Åskan dånar så att fönsterrutorna skakar och man kan känna vibrationerna i marken, det är till och med så att billarmen går. Blixtarna lyser upp himlen som om det vore klaraste dagssken.

balsamo_
Produktion av balsamoolja på plantagen. Oljan används bland annat i schampo och parfymer och exporteras främst till Tyskland.

För ett par veckor sen var vi uppe i bergen på ett stort plantage för att fotografera till hemsidan. Solen sken och det var äckligt varmt, så där så det rinner på ryggen fast man sitter stilla. När vi sätter oss för att äta lunch öppnar sig plötsligt himlen och det vräker ner, så där sitter vi och försöker vänta ut regnet. Tillslut får vi nog och springer från matsalen till ett stort plåtskjul där det produceras balsamoolja för att fotografera processen.

När vi står där och försöker höra vad de säger så bryts smattrandes plötsligt av ett muller, så fruktansvärt högljutt att vi tror marken under oss brister, strax därefter kommer blixten, jag ser hur den slår ner i ett av plåttaken och blir nästan helt bedövad i öronen av ljudet, hur den studsar tillbaka och hur jag får en så extremt äcklig känsla i kroppen. Det var som om varenda organ i kroppen vibrerade. Jag blev så rädd att jag bara ville gömma mig. Jag och Tove tittade förskräckt på varandra som om vi tänkte samma sak, vi borde fly till bilen, det är ju det man säger är säkrast hemma.

Vi tittar även runt på våra andra inhemska kollegor som helt oberörda står och pratar med varandra som om ingenting hänt. Att vänja sig vid dessa starka åskväder kommer bli väldigt svårt tänker jag, men att växa upp med det gör förmodligen att det smälter in helt naturligt.

De vanliga ovädren växlas med känslostormar, det finns mycket som gör mig upprörd in i själen. Det finns mycket orättvisor och maktutövande som är svårt att ta in. Någonting som stör mig otroligt mycket är mäns ständiga maktutövande över Kvinnor. Jag tror exempelvis inte att vi har gått en enda dag till jobbet eller utanför dörren utan att någon man har slängt kommentarer, äckliga blickar, sitt visslande och idisslande efter oss och det gör mig så otroligt arg. Det har ingenting annat att göra med än makt, känslan av att stå över någon annan, att ta sig rätten att inkräkta på någons personliga sfär. Med tanke på hur samhällsstrukturen är så extremt mansdominerad är det ens svårt att veta om man kan reagera, hemma hade jag definitivt gjort det, men här vågar vi inte riktigt. Även om man vänjer sig vid vissa saker är detta inte någonting som man skall behöva vänja sig vid, det ska inte behöva kännas obehagligt att gå ut.

fjäril_
En otroligt vacker fjäril som jag fotograferade på plantagen

Igår fick jag frågan:

– Var har du köpt dina ögon?

Jag höjde på ögonbrynen och svarade:

– Hos optikern hemma i Sverige.

Det här är bara en av tusen saker som sätter igång alla känslostormar i mig men jag tror jag får spara lite energi till nästa inlägg.

Läs Mer

Kontraster, rädsla & födelsedagsfirande

De senaste dagarna har det varit mycket blandade känslor, glädje, tårar, hemlängtan och. Det är svårt att veta hur man skall föra sig här, var man kan gå och inte gå, vem man kan prata med och inte, vilken taxi vi kan vinka till, det känns alltid som en vild chansning. El Salvador är ett land med en fruktansvärd historia av inbördeskrig, våld och orättvisor och det har verkligen satt djupa spår i landet och människorna. Det är nästintill ingen som vill prata om kriget och vi vågar inte fråga heller, även om vi vet att de flesta vi talar med och umgås med dagligen har levt mitt i detta då det bara är 20 år sedan kriget tog slut.

I en av San Salvadors största parker har man byggt ett monument för att hedra alla de som fick sätta livet till när slogs och kämpade för de sina. Monumentet består av en ca 20 meter lång mur där alla årtal för kriget står inristade tillsammans med ca 40 000 namn på de personer som blev mördade, dödade i massakrer och som är spårlöst försvunna. Jag frågar vår guide:

– Är namnen på alla som dödades eller försvann under inbördeskriget skrivna här?

– Nej, många familjer har inte velat sätta sina anhörigas namn på muren, han tittar ner i marken och petar lite med skospetsen. Jag skulle tro att det är ungefär lika många namn till som saknas, säger han lågmält.

Klumpen i halsen känns ungefär lika stor som muren när vi står där och tittar, det blir så påtagligt. Det är så många namn att de står en upp i halsen. Kvinnor, barn, män, mödrar, fäder, söner och döttrar, vänner, älskare, äkta makar. Ett stenkast därifrån marscherar militärer på rad, 18 åriga pojkar med automatvapen som har full fokus på att sätta den ena foten framför den andra. Jag tänker att kontrasten är respektlös, de borde inte marschera här, det känns som om meningen med monumentet försvinner i takt med de flera hundra stövlar som stampar i takt mot marken. Det är inte bara i parken vi ser dem, de florerar överallt i staden, utanför restauranger, i bostadsområden i köpcentrum, längst motorvägen. Jag tror aldrig att jag kommer kunna känna mig trygg i närheten av dem, de skrämmer mig. 18 år med automatvapen, de ser alla ut som barnsoldater. Jag får känslan av att de ständigt är beredda på att gå till attack eller att de av nervositet skall komma åt avtryckaren och skjuta någon. I städerna är det militärer, på landsbygden är det män och pojkar med machete. Jag vet inte vad som är värst.

I söndags masade vi oss iväg till stranden i Tunco som ligger ca 1 ½ timme utanför huvudstaden. Vi bestämde oss för att ta bussen vilket var otroligt svettigt och lättare sagt än gjort. Tre byten senare var vi äntligen framme på en strand med svart lavasand, så het att vi trodde vi skulle bränna fötterna av oss. Det gick knappt att sitta på handduken utan att det luktade stekt bacon. De otaliga surfarna dansade över de stora vågorna som om de kunde gå på vatten, en del av dem inte äldre än 7-8 år. Vi som inte ens kunde hålla oss på stående fot när vi skulle bada för det var så starka strömmar. Vips så rumlade man runt under ytan och hej och hå där försvann bikinin. Jag börjar förstå varför de flesta salvadoraner badar med kläderna på.

Framåt halv sex tiden traskade vi mot bussen för att ta oss hemåt och det började så klart störtregna. Vad vore en dag på stranden utan ösregn. Vi småsprang och rätt var det var satt vi i en gammal mans kök/ vardagsrum som öppenhjärtligt erbjöd oss skydd. Tove somnade som vanligt sittandes på en stol. Väl på bussen så hade det redan hunnit bli kolsvart ute, efter sex kan man glömma att se sina egna fötter. När vi närmade oss San Salvador började vi bli osäkra på var vi skulle gå av bussen och började fråga runt.

– Åk till busstationen sen byter ni buss, det är superenkelt, ni går bara två kvarter upp, svänger till vänster, går ett kvarter innan ni tar in vänster på nästa gata, där går ni rakt fram tills ni ser en frisörsalong, där tar ni höger sen är det bara att gå hundra meter…

Ja ni fattar, det är inte så bara att ta sig fram här. Vi tänkte att eftersom vi stannar på stadens busstation så är det enklast att ta en taxi. Vi kom av bussen och alla människor på den försvann illa kvickt, becksvart, folktomt, kusligt tyst, står vi på någonting som ser ut som en inmurad parkeringsplats. Inte en taxi eller affär i sikte, så vi tänkte ok men vi går uppåt mot en större gata så måste vi hitta någon form av transport. När vi gått några hundra meter är det någon framför oss som börjar prata med oss, en av männen vi talade med på bussen.

– Är ni tokiga, här kan ni inte gå omkring själva så här sent, det är ett jätte farligt område. Ni skulle ta buss 30 va? Jag följer er så att ingenting händer.

Jag känner hur håret reser sig på armarna och hur pulsen ökar trycket i mitt bröst. Jag får en klump i magen, hur vet vi att den här mannen inte är farlig? Hur ska vi kunna veta vem vi kan lita på? Magkänsla, men den har inte varit bra sen vi kom hit. Rädda som små harar smyger vi bakom mannen upp för gatorna, inte en bil i syne. Jag önskar att jag bara kunde sjunka genom marken, vi har inte ens en aning om var i staden vi befinner oss. Vi stannar i en korsning och mannen börjar tala med en kille som passerar förbi. Även han säger åt oss hur farligt det är och han erbjuder sig att följa oss till sjukhuset där det ska finnas taxibilar. Lättade kommer vi tillslut fram och blir inslussade i en taxibil. Spända sitter vi där och ser plåttak och skjul svischa förbi. Bilen är så gammal så det känns som att underredet skall lossna. Taxichauffören kör på tvåans växel hela bilfärden. Där kände jag plötsligt igen mig och jag andades ut, tills han började köra omkring på en massa småvägar. Försiktigt säger Tove vår adress igen och får svaret att det är dit vi är på väg. Tillslut landar vi hemma, välbehållna men med hjärtklappning och stressmagar. Man lär sig någonting nytt varje dag här, dagens lärdom dumdristighet kan skapa obehagliga situationer.

Jag har även hunnit med att fylla år i veckan vilken mina fantastiska vapendragare Tove och Gisela sett till att jag sent kommer glömma. Jag har bland annat firats med ballonger, tårta och middag på El Salvadors enda indiska restaurang med en turban på huvudet, det var det godaste jag ätit sedan vi kom hit. Tusen tack för att ni förgyllde min dag!

 

Läs Mer