Att vilja vrida tillbaka tiden…

”Fast jag inte sett dig på så länge
Tänker jag på dej ibland
Det va nånting som fastna på mej
nåt som aldrig helt försvann…”

Jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på Thåströms stämma den senaste månaden, oftast på repeat. Även om den gått om och om igen känns det som att jag glömmer att jag lyssnat och måste höra en gång till, bara en gång till. Men det känns fortfarande lika tomt. Fortfarande lika likgiltigt och kvävande. Luften känns tung som asfalt, ibland får jag kippa efter andan. För hur många gånger jag än lyssnar kommer jag aldrig få dela den med dig igen, inte som förut. Jag önskar att tiden kunde ha stått still.

Just nu känns det som att jag skulle kunna vända ut och in på mig själv, som om jag inte är bekväm under mitt eget skinn, där alla tankarna skaver mot tinningarna som bullret från rusningstrafiken. Alla känslor som leker hela havet stormar inuti mitt bröst, som en dålig skiva som hakat upp sig och inte vill sluta, som bara spinner i samma spår, hur får man dem att ge upp? Någon sa till mig en gång att vi föds med ett förutbestämt antal hjärtslag och jag undrar om det är så, om vi kan förbruka dem genom att få det att slå snabbare. Kanske hade han rätt? Om det är så varför fick du så få? Jag som brukar vara så bra på att tränga bort saker, stoppa undan dem i alla möjliga vrår för att slippa känna, men den här gången kan jag inte det. Saknaden är så påtaglig att jag skulle kunna ta på den, som en ständigt närvarande skugga som vilar över mig, ibland så ihärdig att jag inte kan ignorera den. Då, som nu rinner den ner för mina kinder och ner i knät, stilla och tyst, nästan fridfullt men så smärtsamt.

Och jag önskar att jag kunde göra så som du alltid sa till mig och vända alla känslostormar till någonting positivt. Men jag har begravt dem istället, för det mesta i jobb, för jag vill inte sakna dig, jag vill inte känna efter, men nu är de här ändå, alla känslor på en och samma gång och tränger sig på. Inkräktar på min fasad som jag desperat försöker upprätthålla, men jag orkar inte. Jag vill bara skrika, springa tillbaka i tiden, vrida och vända på allt tills du är här igen. Men det går inte. Tiden tickar vidare, tick-tack, tick-tack, och jag följer ofrivilligt med. Inatt sköljer allting över mig och jag tänker, tänker på alla minnen jag delat med dig, alla glada dagar, timlånga samtal, tysta suckar, skratt, gråt, allt vemodigt och självklart. Hur du var en sån livsnjutare men ändå så rådvill. Hur du inspirerade mig att vilja gör allt och ingenting, uppfylla drömmar, se världen, omfamna den och dela den. Vem ska puscha mig mig nu? Vem ska få mig att se alla drömmar som genomförbara och inte något ouppnåligt?

För ett år sedan satt jag här förvirrad och osäker över mitt beslut att åka till El Salvador, även om det var min största dröm som jag väntat på att få uppfylla. Du sa att det inte fanns några ursäkter även om jag var rädd. Det var alltid så självklart för dig, att leva livet fullt ut, utan några krusiduller. Ibland trodde jag nästan att du var orädd, men det kanske mest var för att jag är den fega typen. I dina ögon var saker och ting aldrig omöjligt, det enda hindret sa du alltid ”är du själv” och jag har tänkt så mycket på det där, ”att vara sin egen hjälte” som du kallade det. Jag tror att du var min hjälte på så många vis. Att du fick mig att tänka i rätt banor, att inte tänka om utan snarare klart. Hur du aldrig såg problemen, bara lösningarna. Jag önskar du hade en lösning åt mig nu. Att jag kunde slå på Skype och ringa. Det fanns så mycket kvar att dela och nu har tiden runnit ut. Jag önskar att jag kunde få berätta för dig hur mycket du betyder för mig, hur din närvaro har påverkat mig och mina beslut, hur du fick mig att vara en bättre människa, att vilja älska livet, att leva fullt ut varje dag. Det var du för mig. Det största hjärtat och de största orden. Det var precis dem som förde oss samman.

Du skrev en gång i min ”Mina vänner” bok att du var min beundrare, men det är nog jag som varit din, mest i smyg. Jag har alltid avundats ditt sätt att känna kärlek till livet och alla dess små saker. Jag vill älska det på samma sätt. Ord bara ord, jag måste få dem ur mig, jag vet inte var jag ska göra av dem när jag inte kan prata med dig, så jag skriver en massa strunt, men jag behöver det, jag behöver försöka förklara för mig själv hur mycket du fattas mig, för jag visste inte att det kunde kännas så här, ihåligt, påtagligt. För jag tog dig och livet för givet. En av de sista sakerna du skrev till mig var ”jag behöver dig” och det gör så djävla ont att jag inte var där, att jag var så förvirrad av att komma hem igen. Jag önskar att jag hade sagt att jag behöver dig med och inte varit tyst, inte varit så vemodig och introvert. För jag undrar precis som du, var är hemma? Är det här i Sveas gröntäckta vidder och frostbitna kullar eller är det i landet i fjärran. Varför längtar jag alltid bort?

Att förlora dig känns som om att jag har förlorat en del av mig själv, jag känner mig vilsen, som ett tusenbitars pussel och ingen kan pussla ihop mig. Men det kommer väl med tiden en liten bit i taget, även om det är ett sår som aldrig läker. Jag fick inte ens chansen att ge till dig, det du alltid bad mig om på de resor jag gjorde, så jag postar det här och hoppas att du känner det, att du känner samma frihet som jag kände när jag stod där på berget i San Salvador och förevigade ett ögonblick som betydde så mycket för mig, ett ögonblick jag önskar att jag delat med dig tidigare.

sakarias
Puerta del Diablo, San Salvador, El Salvador

 

Du sa en gång att du önskade att du kunde få älska med stjärnorna, jag hoppas att det är där du är nu… Jag älskar dig min vän.

Vi ses i Nangijala…

Läs Mer

Integration – ett förlegat begrepp?

140325idds3505
Lawen Redar, Ann Svensén, Hanif Bali, Jeanne Masimango, Isabella Andersson och Fatima Doubakil.

Med anledning av evenemanget ”Integration – på vems villkor” som jag hjälpte till att anordna tillsammans med Individuell Människohjälps Aktivitetsgrupp, skrev jag ner lite tankar kring integrationsbegreppet och hur vi för vår integrationspolitik. Eventet hölls på Bio Rio i Stockholm den 25 mars och bestod av en debatt mellan politiker och intresse organisationer. Den största frågan var hur vi skall fortsätta bedriva integrationspolitiken i Sverige. Debatten var het och fick mig att tänka en del över begreppet…

Att sätta fingret på vad ordet integration egentligen innebär är tämligen komplicerat och det är svårt att hitta en vedertagen definition på begreppet. Den definition som kanske ligger närmst till hands är ”att förena skilda delar till en helhet” eller som integrationsbegreppet ofta förknippas med ”deltagande och delaktighet i samhället”. Frågan vi då kan ställa oss är hur vi använder begreppet idag och om integration är ett funktionellt ord i dagens samhälle? Vem är det som skall delta och känna sig delaktig och vad innebär egentligen detta trassliga begrepp?

Problematiken tycks ligga i att integrationsbegreppet per automatik delar upp människor i två hierarkiska kategorier, ”Vi” och ”Dem”, vi som skall integrera och de som skall integreras. Detta skapar automatiskt en gruppindelning och en känsla för vilken av grupperna man själv och andra tillhör. Det bidrar således till en assimilering av den gruppen som anses vara en minoritet. Dagens integrationspolitik i Sverige tenderar att förvänta sig att minoritetsgruppen skall anpassa sig till majoriteten för att på så vis kunna finna ett sätt att respektera varandra och samleva. När dessa två begrepp, integration och assimilering, flyter samman på detta vis skvallrar det om att integrationspolitikens grundtanke är väldigt fin, men inte har fungerat i praktiken. Utvecklingen av klimatet kring denna fråga tycks istället handla om en politisk tillbakagång. För det var på just detta vis som politiken fördes i Sverige fram till mitten 1970-talet, integration genom assimilering. Det innebar att personer som kom till Sverige för att stanna, så snabbt som möjligt skulle anpassa sig till svenskheten och bli svensk.

Med tiden insåg man att detta inte fungerade och assimileringspolitiken skrotades. Istället infördes det som vi kallar Integrationspolitik. En politik vilken har som grundtanke att bygga på jämlikhet, valfrihet och samverkan. Att anpassa sig skulle ske genom valfrihet från den nyanlända. Svenskfödda skulle anpassa sig till andra kulturer och traditioner som inflyttade svenskar förde med sig. Så långt, allting gott, men det kanske inte riktigt blev som man hade tänkt sig. Idag finns ett tydligt ”Vi” och ”Dem” i den svenska integrationspolitiken. Där ”Vi” representerar de svenskfödda och ”De” representeras av icke svenskfödda medborgare. ”Vi” står för svenskhet och ”Dem” för de som skall anpassas. Det säger kanske sig självt att det inte fungerar när en process som skall bygga på jämlikhet istället kommer att handla om grupperingar, minoriteter och majoriteter.

I praktiken har integrationspolitiken kommit ganska långt ifrån sina värdegrunder och istället blivit en process som kommit att handla om att icke svenskfödda människor skall anpassa sig till majoritetssamhället och vips så är vi tillbaka på 60–70-talet igen och virrar omkring i assimileringspolitiska åsikter. Och det var väl inte riktigt det som var meningen egentligen? Anledningarna till att det blivit så här är många. Vi har missat flera av de viktiga delarna inom integrationspolitiken, nämligen där majoriteten skulle anpassa sig till minoriteterna. Vi glömde bort att prata om jämlikhet i skolorna och på arbetsplatserna. Vi glömde att blanda svenskfödda och icke svenskfödda medborgare i bostadsområden och på arbetsplatser. Vi glömde att underlätta för de resurser som finns i Sverige att utföra sina arbeten och bidra till landets välfärd. Vi glömde bort att fokusera på samhället och alla människor som en helhet när vi talade om integrationen. Ja, vi glömde bort vad grundtanken var – vi glömde jämlikheten.

Detta har resulterat i att rädslan för det främmande har på flera ställen växt sig starkare. Vi pratar hela tiden om minoriteten istället för att fokusera på majoriteten, för majoritet är väl vad vi är om vi skall tänka utifrån ett jämlikhetsperspektiv? Vi är alla lika och olika människor med lika värde och det är vi tillsammans som en helhet som skall integreras med varandra och inte ”Dem” med ”Vi” eller ”Vi” med ”Dem”. Det är här integrationspolitiken borde vara synlig, det är här den borde vara viktig för att förebygga och överbrygga fördomar. Vi tillsammans måste stå enade som en helhet istället för att skilja ut varje människa i olika grupperingar. Vi måste tillsammans sluta placera in i ”Vi” och ”Dem” facken. Vi har skapat dessa fack, vi kan också förgöra dem. Vi måste våga öppna upp åsiktskorridoren i Sverige så att inte de fördomar som florerar riskerar att bli starkare. Vi måste tillåta intoleranta åsikter för att kunna slå sönder och motbevisa dem.

I Sverige finns det idag en integrationsminister som har som uppdrag att verka för ”allas lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter oavsett etnisk och kulturell bakgrund”. Det låter ju helt fantastiskt på papper men problematiken man kan se i denna ministers särskilda uppdrag är att det inte borde vara ett enskilt uppdrag just för denna minister. Detta är någonting som borde föreligga alla politiker och departement i riksdagen och på varje medmänniska i vårt civilsamhälle. Det borde vara ett mantra som följs av hela den svenska politikerkåren, företag, organisationer, personer och individer. Frågan är om det vore bättre att istället tala om jämlikhet för alla och inte placera in oss själva och andra människor i olika fack. En här och en där. Ole, dole, doff.

Vi måste våga föra ämnet på agendan för att visa att olikheterna inte är så stora, att likheterna är större. Vi kanske ska förflytta integrationspolitikens fokus från förorter till hela landet och våga prata om desegregering. Vi måste våga fråga oss själva, hur kunde det bli så här? Hur kunde de främlingsfientliga och fascistiska grupperna få så starkt fäste? Har vi glömt bort att prata med dem? Har vi glömt bort att integrera dem i helheten? Har vi levt för länge i vår integrationsbubbla för att se verkligheten? Eller varför inte skrota integrationsbegreppet helt och hållet?

Det är 2014 och supervalår. Har vi inte kommit längre i vår människosyn, är inte alla människor av lika värde? Har vi inte kommit så långt att alla är medvetna om att alla människor har lika rättigheter? Att alla människor skall kunna mötas på lika premisser oavsett namn, språk eller hudfärg? Ska vi inte våga ta tillvara på den mångfald som vi har och dra lärdom av varandra för att utvecklas som människor? Ska vi 2014 fortsätta att blunda för det vi alla egentligen kan se om vi bara öppnar ögonen, att vi alla är av samma skrot och korn.

Slå ett slag för medmänskligheten!

/ Sanna Filipsson volontär och styrelsemedlem i IM Stockholm. Tidigare utlandspraktikant i El Salvador.

Läs Mer

Det här med att komma hem

avsked
Många tårar blev det när jag skulle skiljas från mina vänner.

Min tid i El Salvador är över och jag har varit hemma i lite mer än en månad. Att komma hem har varit minst sagt förvirrande och jag känner att jag inte har landat ännu. Jag har väldigt svårt att processera allt jag har varit med om, allt jag har sett och genomgått, jag är inte alls samma person som jag var när jag klev ombord på planet den 1 september 2013 och satte kurs mot Central Amerika. På 4 ½ månader hinner det hända otroligt mycket, inte minst inombords. Jag har omvärderat och kritiserat. Jag har trivts och vantrivts, känt mig bekväm och obekväm, trygg och otrygg. Jag har definitivt utmanat mig själv till max både fysiskt och psykiskt. När jag åkte ifrån El Salvador var jag så full av energi och livsglädje, nu sitter jag här i soffan i min trygga lägenhet med ett grått och tyst landskap utanför och känner mig likgiltig och tom.

Det värsta av allt är att jag inte riktigt kan sätta fingret på varför allt känns så här, men jag hatar obehagskänslan av att jag inte hör hemma i mitt eget skinn, att jag inte kan vara jag fullt ut här. Det är allt och inget. Jag är frustrerad över saker, över det mesta, frustrerad av bubblelivet här. Ledsen över att man inte är särskilt intresserad eller bryr sig om sin näste, att det flesta tankarna cirkulerar inannför ramarna. Hur gör man för att bli av med alla känslor, hur hanterar man den här processen, varför känns allt så konstigt. Varför får jag en klump i halsen och tårar i ögonen när jag skriver. Varför önskar jag att jag var någon annanstans?

avsked2
Det var hårt att ta avsked från arbetskollegor.

Jag saknar känslan av att vara levande, att känna mig behövd och att jag verkligen kunde bidra med någonting, att varje dag kändes som om att jag var med och gjorde skillnad, att varje dag var mer lärorik än den andra och att omges av så otroligt kunniga människor som arbetar för en bättre värld, där jag var inräknad i den kontexten där allting inte bara var en produkt, där en människa var en person och inte en kund, där varje människa var en arbetare och inte en robot, där livet inte alls var lätt men där familjen går före jobbet och stressen inte riktigt finns. Det kanske gick för fort för mig att komma tillbaka, att hamna in i gamla rutiner och mönster, att hinna sätta upp det där kravtaket och robotifiera mig själv igen. Jag undrar var är det jag hör hemma?

Jag har i alla fall bestämt mig för att fortsätta blogga här i förhoppning om att det ska hjälpa mig att bearbeta mina upplevelser och kanalisera mina känslor. Jag kommer fortsätta mitt fokus på Central Amerika och El Salvador berätta om egna upplevelser som jag inte hunnit dela med mig av, nyheter, valet och mina föreläsningar jag ska hålla. Jag har tjuvstartat med mina föreläsningar och den första jag höll var i Katrineholm för niondeklassarna på Floda Friskola, det var verkligen jätte kul och de var så engagerade trots att jag pratade alldeles för länge.

frihet
Ett försök att illustrera min känsla för El Salvador. Bilden är tagen av min sambo på Pureta del Diablo i Los Planes i San Salvador.

Läs Mer

Blodsband – Att bära på en sjukdom gör mig inte mindre värd

IMG_4116
Med respekt för de inblande låter jag denna bild representera mina känslor i detta inlägg.

För några veckor sedan träffade jag en kvinna vars historia har etsat sig fast i mitt minne för att stanna för gott. Hennes namn är Suri, hon är två år äldre än jag och ensamtående med tre barn. Hon berättar för mig när jag ligger där på poolkanten att hon år 2005 fick ett besked som vände upp och ner på hela hennes tillvaro. Hon är HIV positiv.

Som många andra vände sig Suri till kyrkan för att söka tröst när beskedet kom, men istället för att få stöd avslöjade pastorn hennes hemlighet för hela församlingen.  Jag kan se smärtan i hennes blick när hon berättar att trots allt hon varit med om i sitt liv så var detta en av de mest fruktansvärda upplevelser hon varit med om. Hon visste att människorna i hennes omgivning aldrig skulle acceptera henne och hennes familj med viruset och de började snart se på henne och hennes barn med förakt. Inställningen till sjukdomen här i El Salvador är mycket fördomsfull, att vara HIV-positiv i El Salvador är lika med att vara radioaktiv.

– Vi är människor vi också, det som skiljer oss från andra är att vi bär på ett virus. Men den tar inte ifrån mig min värdighet, den gör varken mig, mina barn mindre värda än någon annan. Föraktet och skammen mot HIV-positiva människor handlar om okunskap. Att se någon behandla dina barn med ett sådant förakt är obeskrivligt, säger hon och ser på mig med tårarna brännandes.

Trots alla motgångar i sitt liv öppnar denna kvinna upp sitt hjärta för mig och berättar sin historia, hon vågar lita på mig och jag beundrar hennes mod. Suri berättar att hon växte upp med en man och en kvinna som hon inte har några blodsband till. Detta är inget ovanligt för barn som föddes under det blodiga inbördeskriget som härjade i El Salvador under hela 80-talet. Hon vet fortfarande inte hur det kom sig att hon växte upp tillsammans med dessa människor. Hennes biologiska föräldrar sägs ha dött i strid och hon fick aldrig chansen att träffa dem.

Med svag röst förklarar Suri hur hennes barndom fylldes av olika typer av tortyr, misshandel, svält och våldtäkter i sitt hem. Hon låstes in och kunde glömmas bort i flera dagar. Hennes vårdnadshavare brukade bränna henne med cigaretter, slå henne med pinnar och tvinga henne att prostituera sig för att tjäna pengar. Allt detta startade när hon var omkring 4-5 år gammal. Tidigt på mornarna skickades hon ut på gatan för att tigga pengar. Hon berättar hur hon minns att hon var så avundsjuk på de andra barnen som hade kläder och fick leka. Suri blir tyst och stirrar ut över poolområdet där vi ligger i regnet.

När hon var 10 år gammal fick hon nog av tortyren och rymde hemifrån. Under ungefär 2 år levde hon på egen hand i djungeln, hon lärde sig göra upp eld och blev bra på att orientera sig i mörkret, hon var tvungen att stjäla för att överleva. Efter allt hon gått igenom så var hon för rädd att ta kontakt med någon annan människa. En dag när hon var sjuk i hög feber blev hon omhändertagen av en familj som gav henne mat och tak över huvudet mot att hon hjälpte dem med försäljning på marknaden.

– De var snälla, de la aldrig hand på mig och jag kände trygghet hos dem, berättar hon.

När hon var 14 år träffade hon sin blivande man, hon blev snart gravid och de fick sitt första barn tillsammans. Hennes äldsta son är idag 17 år och HIV negativ. De levde tillsammans under några år och Suri kände att livet var på väg att vända. Men den lyckan höll inte i sig länge, hennes man började snart att ta till flaskan och med alkoholen blev han också våldsam. Suri misstänkte även att han var otrogen, men vågade inte säga något.

– Vi kvinnor har inte så mycket att säga till om, vi är till för att ta hand om männen och barnen och vara till lags. Under en period fick jag inte ens gå ut för han var så svartsjuk, vilket gjorde mig introvert och ännu mer tillbakadragen än innan, jag var nästan rädd för andra människor. Kände att det var något fel på mig.

Jag har svårt att hålla tårarna tillbaka när hon berättar allting för mig. Det finns inget liv bakom orden och blicken är tom. Jag önskar att jag kunde få ta en del av hennes smärta och bära den med mig. Försiktigt lägger jag min hand på hennes för jag vet inte hur annars jag ska agera. Hon ser på mig och ler kort med ögonen.

Efter en tid av misshandel och inomäktenskapliga våldtäkter blev hon gravid med sin andra son och nu började hennes man att uppföra sig riktigt märkligt.

– Han ville inte att jag skulle amma barnet. han protesterade högt och började redan under graviditeten. Jag tänkte att djävulen hade flugit i honom, hur skulle jag inte amma mitt barn? vad skulle det äta då? Men jag födde och ammade min fina lilla pojke som vanligt, säger Suri och drar smilbanden nedåt.

Samma protester från hennes man följde när hon 2 år senare fick sin dotter och jag börjar förstå att han redan visste att han var HIV-positiv, det var därför han försökte förbjuda Suri att amma. Viruset smittar nämligen ganska lätt från mor till barn genom amningen.

– Han berättade aldrig att han var HIV positiv, han betedde sig bara konstigt och insisterade på att jag skulle sluta amma, men varför skulle jag inte amma mina barn? Jag förstod inte… jag önskar att jag hade vetat. Idag är jag och mina två yngsta barn positiva, säger Suri.

Tårarna skaver innanför ögonlocken och jag vill bara ta henne i min famn och skydda henne från allt ont. Idag lever Suri ensam, hennes man lämnade henne för en annan kvinna och hans virus har gått över till AIDS. Suri får ingen hjälp av honom att försörja sina barn. När hennes arbetsgivare fick veta att hon är HIV positiv fick hon sparken och fick gå på dagen.

Hennes 11 åriga dotter som leker i poolen medan vi pratar är HIV positiv men mår bra. Hennes son däremot tar en massa mediciner. Tack vare sitt deltagande i ANADES Familjesolidaritetsprojekt har Suri fått hjälp att starta ett litet företag, hon gör egen tvål som hon säljer på universitetet och ger henne möjlighet att köpa mediciner till honom.

– Jag började själv må sämre för 6 månader sen, så nu är jag också tvungen att äta en massa mediciner. Jag trodde att jag skulle sluta gå ner i vikt, men varje gång jag kommer till läkaren har jag tappat ytterligare ett kilo eller två.

Hennes ögon fylls med tårar och hon tittar mot sin dotter.

– Jag är så orolig för henne, säger hon och biter ihop käkarna hårt. Igen av barnen vet att de är HIV positiva.

Suri har inte vågat berätta för hon är rädd att det skall skada dem mer än att göra nytta. Men hon ska berätta det när de blivit tillräckligt stora så att de förstår vad viruset innebär. Det finns en risk att de skulle bli utstötta av sina vänner. En av hennes sons kompisar hade sagt en dag att han inte fick umgås med honom för att han kunde bli infekterad.

– Jag sa till min son att han bara var dum och inte visste vad han pratade om, berättar hon.

Någon pekar på klockan och säger att vi måste gå till bussen. Jag känner mig otrolig omtumlad av Suris historia, den känns i hela kroppen, jag vet inte riktigt hur jag ska må. När vi sitter på bussen tillbaka till San Salvador sitter en mamma snett bakom mig, hon lägger gång på gång handen på sin son som inte kan vara mer än 3 år, han skriker högt. Det gör ont i mig och jag tittar ängsligt på Suri som sitter bakom mig, hon möter mig med ett leende. Plötslig hoppar en man upp på bussen och säljer glass, alla familjer köper glass  till sina barn och jag köper en till flickan bredvid mig.

Stämningen på bussen känns positiv och jag vänder mig mot Suri igen för att ge henne ett leende, men jag möts inte av ett leende utan en kvinna vars tårar strömmar ner för kinderna. Hennes dotter bredvid sitter sammanbiten och tittar ut genom fönstret. Kontrasten till mamman bredvid som minuten innan agat sitt barn mot Suris tårfyllda ansikte för att hon inte hade råd att ge sin dotter en glass får mig att må illa, jag får nästan panik. Jag börjar rota runt i Toves väska efter en chokladbit som vi köpt tidigare på morgonen.

– Tusen tack, säger Suri med ett leende mellan tårarna, när hon lägger handen på min efter att jag överlämnat den lilla chokladbiten till hennes dotter.

– Det var det minsta vi kunde göra, svarade jag och satte mig tillbaka på min plats.

Sedan den dagen har jag Suri i mina tankar varje dag, hennes historia har ett fast grepp om mitt hjärta och jag önskar att jag kunde göra något för att hjälpa henne. Det känns tryggt att veta att Suri deltar i ANADES HIV projekt, jag vet att hon har en familj där och någon som alltid står vid hennes sida vad som än händer. Genom projektet får hon träffa andra personer som lever vanliga liv som HIV-smittade, hon får hjälp med bromsmediciner och stöd av ANADES personal vid sjukhusbesök. Detta arbete är ovärderligt för dessa människor, det skänker dem hopp om livet och framtiden. Jag är glad att jag genom IM får chansen att ta del av detta fina arbete, det hjälper människor mer än vad vi kan ana…

Läs Mer

Att slå hål på fördommar

redribbon
Bilden är lånad från: http://asbarez.com/blog/archives/114261

För några dagar sedan var vi på utflykt med HIV projektet som IM hjälper den salvadoranska organisationen ANADES att finansiera. Detta blev en upplevelse för mig som har etsat sig fast på min näthinna och som jag inte har kunnat släppa ur mina tankar, innan  jag kan berätta någons historia så är det viktigt att försöka förstå hur det ser ut i El Salvador och hur inställningen till denna sjukdom är.

HIV är en sexuellt överförbar sjukdom och kan smitta redan vid första intima kontakten, det smittar även vid oralsex. Det finns mediciner som hjälper kroppen att upprätthålla immunförsvaret när man är HIV positiv och ör att bromsa utvecklingen av AIDS. Genom medicinering kan man även förhindra överföring av viruset till sitt barn när man är gravid. I El Salvador lever många i tron om att HIV smittar genom att man vistas i samma rum som någon som är smittad, att det smittar genom luften, genom att man tar i samma saker, genom saliv eller sitter på samma toalettsits eller dricker ur samma glas. Okunskapen kring denna sjukdom skapar en enorm diskriminering mot HIV positiva personer, inte minst mot kvinnor. Vi har under tiden vi varit här träffat kvinnor som har blivit förvisade från sin familj, fått sina barn tagna ifrån sig eller helt enkelt blivit utsatta för trakasserier på grund av sitt tillstånd.

Genom att skapa grupper för HIV positiva människor skapar ANADES en plattform för kunskap och en gemenskap som dessa människor annars inte har. Man skapar ett forum där man kan tala fritt om sina problem och om sin sjukdom, en plats där man bara kan vara utan att vara rädd för att någon annan skall döma en. Många beskriver gruppen som en andra familj.

Även om majoriteten av kvinnorna blivit smittade av män så är det ofta kvinnan som bestraffas, för det är så det fungerar i ett samhälle där all maktstruktur tillfaller männen. Det ANADES arbetar med i detta projekt är främst att utbilda HIV positiva kvinnor i hur detta virus fungerar, hur det smittar, symptom, att gå från HIV till AIDS, hur man kan skydda sig, hur medicineringen fungerar, hur den påverkar kroppen samt vilka varningssignaler man skall vara vaksam för när man bär på detta virus. HIV är det stadiet där viruset bryter ner immunförsvaret och AIDS är det stadiet som en HIV positiv person kan nå när immunförsvaret har brutits ned totalt. Det många inte känner till är att man är mer mottaglig för HIV om man redan bär på någon annan form av könssjukdom, därför är det jätte viktigt att med jämna mellanrum testa sig.

IM arbetar tillsammans med ANADES med preventiv och primär hälsovård samt information för att förebygga spridning av HIV och AIDS. Insatserna är i huvudsak förlagda till landsbygden och innefattar även kvinnogrupper som inte är HIV positiva. Genom att utbilda kvinnor i grundläggande sjukvård fungerar dessa sedan som kunskapsbärare som har i uppgift att utbilda folk i samhället där de bor genom att hålla workshops och föreläsningar. Det är även viktigt att utbilda i hur man kan skydda sig mot sexuellt överförbara sjukdomar då det inte finns någon utbredd kunskap om preventivmedel, där abort är förbjudet och där samhället är djupt religiöst. Detta är en kamp som handlar om att slå hål på fördomar, öka kunskapen, skapa jämställdhet och förbättra levnadsvillkor.

Läs Mer

Oväder och tankestormar

Regnet smattrar mot plåttaket i skrivande stund och just när man tror att nu kan det väl ändå inte bli värre så tilltar smattrandet än mer. I dessa oväder känner man sig så sjukt liten. Åskan dånar så att fönsterrutorna skakar och man kan känna vibrationerna i marken, det är till och med så att billarmen går. Blixtarna lyser upp himlen som om det vore klaraste dagssken.

balsamo_
Produktion av balsamoolja på plantagen. Oljan används bland annat i schampo och parfymer och exporteras främst till Tyskland.

För ett par veckor sen var vi uppe i bergen på ett stort plantage för att fotografera till hemsidan. Solen sken och det var äckligt varmt, så där så det rinner på ryggen fast man sitter stilla. När vi sätter oss för att äta lunch öppnar sig plötsligt himlen och det vräker ner, så där sitter vi och försöker vänta ut regnet. Tillslut får vi nog och springer från matsalen till ett stort plåtskjul där det produceras balsamoolja för att fotografera processen.

När vi står där och försöker höra vad de säger så bryts smattrandes plötsligt av ett muller, så fruktansvärt högljutt att vi tror marken under oss brister, strax därefter kommer blixten, jag ser hur den slår ner i ett av plåttaken och blir nästan helt bedövad i öronen av ljudet, hur den studsar tillbaka och hur jag får en så extremt äcklig känsla i kroppen. Det var som om varenda organ i kroppen vibrerade. Jag blev så rädd att jag bara ville gömma mig. Jag och Tove tittade förskräckt på varandra som om vi tänkte samma sak, vi borde fly till bilen, det är ju det man säger är säkrast hemma.

Vi tittar även runt på våra andra inhemska kollegor som helt oberörda står och pratar med varandra som om ingenting hänt. Att vänja sig vid dessa starka åskväder kommer bli väldigt svårt tänker jag, men att växa upp med det gör förmodligen att det smälter in helt naturligt.

De vanliga ovädren växlas med känslostormar, det finns mycket som gör mig upprörd in i själen. Det finns mycket orättvisor och maktutövande som är svårt att ta in. Någonting som stör mig otroligt mycket är mäns ständiga maktutövande över Kvinnor. Jag tror exempelvis inte att vi har gått en enda dag till jobbet eller utanför dörren utan att någon man har slängt kommentarer, äckliga blickar, sitt visslande och idisslande efter oss och det gör mig så otroligt arg. Det har ingenting annat att göra med än makt, känslan av att stå över någon annan, att ta sig rätten att inkräkta på någons personliga sfär. Med tanke på hur samhällsstrukturen är så extremt mansdominerad är det ens svårt att veta om man kan reagera, hemma hade jag definitivt gjort det, men här vågar vi inte riktigt. Även om man vänjer sig vid vissa saker är detta inte någonting som man skall behöva vänja sig vid, det ska inte behöva kännas obehagligt att gå ut.

fjäril_
En otroligt vacker fjäril som jag fotograferade på plantagen

Igår fick jag frågan:

– Var har du köpt dina ögon?

Jag höjde på ögonbrynen och svarade:

– Hos optikern hemma i Sverige.

Det här är bara en av tusen saker som sätter igång alla känslostormar i mig men jag tror jag får spara lite energi till nästa inlägg.

Läs Mer

Kontraster, rädsla & födelsedagsfirande

De senaste dagarna har det varit mycket blandade känslor, glädje, tårar, hemlängtan och. Det är svårt att veta hur man skall föra sig här, var man kan gå och inte gå, vem man kan prata med och inte, vilken taxi vi kan vinka till, det känns alltid som en vild chansning. El Salvador är ett land med en fruktansvärd historia av inbördeskrig, våld och orättvisor och det har verkligen satt djupa spår i landet och människorna. Det är nästintill ingen som vill prata om kriget och vi vågar inte fråga heller, även om vi vet att de flesta vi talar med och umgås med dagligen har levt mitt i detta då det bara är 20 år sedan kriget tog slut.

I en av San Salvadors största parker har man byggt ett monument för att hedra alla de som fick sätta livet till när slogs och kämpade för de sina. Monumentet består av en ca 20 meter lång mur där alla årtal för kriget står inristade tillsammans med ca 40 000 namn på de personer som blev mördade, dödade i massakrer och som är spårlöst försvunna. Jag frågar vår guide:

– Är namnen på alla som dödades eller försvann under inbördeskriget skrivna här?

– Nej, många familjer har inte velat sätta sina anhörigas namn på muren, han tittar ner i marken och petar lite med skospetsen. Jag skulle tro att det är ungefär lika många namn till som saknas, säger han lågmält.

Klumpen i halsen känns ungefär lika stor som muren när vi står där och tittar, det blir så påtagligt. Det är så många namn att de står en upp i halsen. Kvinnor, barn, män, mödrar, fäder, söner och döttrar, vänner, älskare, äkta makar. Ett stenkast därifrån marscherar militärer på rad, 18 åriga pojkar med automatvapen som har full fokus på att sätta den ena foten framför den andra. Jag tänker att kontrasten är respektlös, de borde inte marschera här, det känns som om meningen med monumentet försvinner i takt med de flera hundra stövlar som stampar i takt mot marken. Det är inte bara i parken vi ser dem, de florerar överallt i staden, utanför restauranger, i bostadsområden i köpcentrum, längst motorvägen. Jag tror aldrig att jag kommer kunna känna mig trygg i närheten av dem, de skrämmer mig. 18 år med automatvapen, de ser alla ut som barnsoldater. Jag får känslan av att de ständigt är beredda på att gå till attack eller att de av nervositet skall komma åt avtryckaren och skjuta någon. I städerna är det militärer, på landsbygden är det män och pojkar med machete. Jag vet inte vad som är värst.

I söndags masade vi oss iväg till stranden i Tunco som ligger ca 1 ½ timme utanför huvudstaden. Vi bestämde oss för att ta bussen vilket var otroligt svettigt och lättare sagt än gjort. Tre byten senare var vi äntligen framme på en strand med svart lavasand, så het att vi trodde vi skulle bränna fötterna av oss. Det gick knappt att sitta på handduken utan att det luktade stekt bacon. De otaliga surfarna dansade över de stora vågorna som om de kunde gå på vatten, en del av dem inte äldre än 7-8 år. Vi som inte ens kunde hålla oss på stående fot när vi skulle bada för det var så starka strömmar. Vips så rumlade man runt under ytan och hej och hå där försvann bikinin. Jag börjar förstå varför de flesta salvadoraner badar med kläderna på.

Framåt halv sex tiden traskade vi mot bussen för att ta oss hemåt och det började så klart störtregna. Vad vore en dag på stranden utan ösregn. Vi småsprang och rätt var det var satt vi i en gammal mans kök/ vardagsrum som öppenhjärtligt erbjöd oss skydd. Tove somnade som vanligt sittandes på en stol. Väl på bussen så hade det redan hunnit bli kolsvart ute, efter sex kan man glömma att se sina egna fötter. När vi närmade oss San Salvador började vi bli osäkra på var vi skulle gå av bussen och började fråga runt.

– Åk till busstationen sen byter ni buss, det är superenkelt, ni går bara två kvarter upp, svänger till vänster, går ett kvarter innan ni tar in vänster på nästa gata, där går ni rakt fram tills ni ser en frisörsalong, där tar ni höger sen är det bara att gå hundra meter…

Ja ni fattar, det är inte så bara att ta sig fram här. Vi tänkte att eftersom vi stannar på stadens busstation så är det enklast att ta en taxi. Vi kom av bussen och alla människor på den försvann illa kvickt, becksvart, folktomt, kusligt tyst, står vi på någonting som ser ut som en inmurad parkeringsplats. Inte en taxi eller affär i sikte, så vi tänkte ok men vi går uppåt mot en större gata så måste vi hitta någon form av transport. När vi gått några hundra meter är det någon framför oss som börjar prata med oss, en av männen vi talade med på bussen.

– Är ni tokiga, här kan ni inte gå omkring själva så här sent, det är ett jätte farligt område. Ni skulle ta buss 30 va? Jag följer er så att ingenting händer.

Jag känner hur håret reser sig på armarna och hur pulsen ökar trycket i mitt bröst. Jag får en klump i magen, hur vet vi att den här mannen inte är farlig? Hur ska vi kunna veta vem vi kan lita på? Magkänsla, men den har inte varit bra sen vi kom hit. Rädda som små harar smyger vi bakom mannen upp för gatorna, inte en bil i syne. Jag önskar att jag bara kunde sjunka genom marken, vi har inte ens en aning om var i staden vi befinner oss. Vi stannar i en korsning och mannen börjar tala med en kille som passerar förbi. Även han säger åt oss hur farligt det är och han erbjuder sig att följa oss till sjukhuset där det ska finnas taxibilar. Lättade kommer vi tillslut fram och blir inslussade i en taxibil. Spända sitter vi där och ser plåttak och skjul svischa förbi. Bilen är så gammal så det känns som att underredet skall lossna. Taxichauffören kör på tvåans växel hela bilfärden. Där kände jag plötsligt igen mig och jag andades ut, tills han började köra omkring på en massa småvägar. Försiktigt säger Tove vår adress igen och får svaret att det är dit vi är på väg. Tillslut landar vi hemma, välbehållna men med hjärtklappning och stressmagar. Man lär sig någonting nytt varje dag här, dagens lärdom dumdristighet kan skapa obehagliga situationer.

Jag har även hunnit med att fylla år i veckan vilken mina fantastiska vapendragare Tove och Gisela sett till att jag sent kommer glömma. Jag har bland annat firats med ballonger, tårta och middag på El Salvadors enda indiska restaurang med en turban på huvudet, det var det godaste jag ätit sedan vi kom hit. Tusen tack för att ni förgyllde min dag!

 

Läs Mer

Projekt, gringas & gordita

Nu är vi inne på 3 veckan som utlandspraktikanter i El Salvador och jag måste säga att det känns som om att vi har varit borta mycket längre än så. Känner mig fortfarande jetlagad trots att dygnsrytmen borde ha infunnit sig något så när. Jag tror att hettan, fuktigheten och regnet gör sitt. Efter 1 ½ vecka i San Salvador börjar saker och ting falla på plats. Vi har hittat ett boende som vi trivs med och har världens sötaste hyresvärd som hjälper oss med allt vi kan tänkas behöva. I skrivande stund smattrar regnet mot plåttaket så jag knappt hör vad jag tänker. Himlen öppnar sig på ett par sekunder och vattnet forsar ner längs gatorna. Folket här verkar vara så vana att de inte ens tar skydd för att hålla sig torra. Jag börjar också förstå varför, det är inte riktigt någon idé.

Vi har hunnit med en hel del sedan resan startade, från projekt som kretsar kring ursprungsbefolkningen i Guatemala till att besöka Fincan är ett stort plantage som bedrivs av Anades med IMs stöd. Här utvinns balsamoolja från barken på balsamo träden som används i skönhetsprodukter och mediciner. Från barken på ett träd untvinns ca 0,5 liter olja som de kan sälja för ca 10 dollar. Man odlar kaffe, majs och bönor som sedan skeppas vidare ut till försäljning, men framförallt till att försörja flera av de dagisverksamheter som drivs av Anades runt om på landsbygden i El Salvador. Vi har varit runt och hälsat på i dessa verksamheter som arbetar med barn mellan ca 1-6 år. De riktar sig främst till marginaliserade kvinnor och familjer som har svårt att försörja sig. Fasta jobb för kvinnor är inget att tala om och männen jobbar ofta periodvis på plantagen i närheten. Ibland är de borta i flera veckor eller månader i sträck.

Det finns även många ensamstående mödrar här, några av dem slående unga, 18 år och ensamstående med 3 barn är ingenting som är ovanligt. Flera av barnen på daghemmen är undernärda på grund av brist på pengar hemma därför serveras dagligen frukost, lunch och mellanmål. Dagarna är väl genomtänkta och det fokuseras mycket på hygien, rättigheter och jämställdhet. Tänderna borstas två gånger om dagen, händerna tvättas inför och efter varje måltid och en gång om dagen byter de kläder. Mornarna inleds med en gemensam samling där de vuxna berättar för barnen om goda och onda handlinga, om inbördeskriget och orättvisor, de spelar teater och sjunger, men framförallt talar de om att leva som en fri människa. Detta är ett väldigt viktigt inslag i den salvadoranska kulturen efter det långa inbördeskriget som tog slut 1992. Ett krig som har medfört mycket våld och död, som har skapat utanförskap och lämnat efter sig mängder av trasiga familjer, ensamstående kvinnor och föräldralösa barn.

Barnen välkomnade oss genom att sjunga sånger när vi kom på besök.När vi kommer på besök är barnen väldigt nyfikna, de sträcker ut sina händer efter oss, vill gärna kramas och pilla på oss. De vill gärna visa vad de kan och ställer sig ivriga upp för att sjunga sånger och välkomna oss. Detta kändes lite märkligt till en början, men efter några gånger så börjar vi förstå att det är så här de gör för att vi skall känna att de tar emot oss med öppna armar. Både jag och Tove har piercing i näsan, vilket för de lite äldre flickorna är extra intressant, de vill gärna känna och klämma och titta extra nära. De kallar oss ”gringas”, detta är vanligtvis ett uttryck för amerikan eller främling. Ordet härstammar från ordet ”griego” som betyder grekiska, viket kan refereras till det svenska uttrycket ”det är rena grekiskan”. Barnen skrattar när vi pratar svenska med varandra och vill gärna att vi skall säga saker på engelska. Det är vanligt att salvadoraner åker till USA för att arbeta, men det är svårt att få papper och många arbetar illegalt, därför är det inte ovanligt att många återvänder till El Salvador efter en tid.

Det är så mycket nya intryck som bubblar inom mig och det är svårt att välja fragment ur vardagen som sticker ut när allt är nytt. Idag stötte jag dock på en liten kulturkrock eller snarare kanske chock. Jag och Tove tittade in på en träningsanläggning i närheten där vi bor för att se vad de hade för utbud och börjar prata lite med tjejen som står bakom disken, plötsligt utbrister hon till mig:
– Det är jätte ovanligt att se en utländsk tjockis, alla utlänningar som kommer hit är så smala, men inte du. Du ser mer ut som oss. En riktig ”gordita” .

Jag stirrar förvånat på henne och tänker, är hon seriös? Sa hon verkligen det där högt, på riktigt? Tjejen vänder sig till sin kollega för att få medhåll, jag vågar inte ens titta på kollegan. Sedan frågar hon hur länge vi ska vara här:
– I ungefär 4 månader, svarar vi i kör.
– Du ska nog se att om du börjar träna så kommer du att gå ner i vikt innan du åker härifrån. Du kanske skulle börja köra en diet, säger hon.

Super generad och förvirrad börjar jag att skratta och försöker förklara att jag faktiskt tränar 4-5 gånger i veckan hemma och att det nog inte är träningen som problemet. Jag ser bara ut så här. Vi tackar för oss och går lite småchockade och skrattandes därifrån. Jag tror inte att hon själv förstod att jag uppfattade henne som förolämpande och försökte skaka av mig hela situationen. Det här med vikt och utseende verkar inte vara någonting som är känsligt här.

Ungefär så här såg vårt gym ut. Back to the 80's
Ungefär så här såg vårt gym ut. Back to the 80’s. Bild lånad från: http://olx.in/item/old-gym-equipment-and-machine-IDTwki7.html

Det jag kanske tycker är jobbigast med att inte vara på hemmaplan är att jag inte känner mig helt säker när jag går ut här. Varje gång vi ska gå ut måste vi tänka oss för och inte ta med telefoner, väskor, visa kort, för mycket pengar eller dylikt. Eftersom väskan för det mesta lämnas hemma har BH:n blivit det nya förvaringsutrymmet. Jag blir lika förvånad varje gång jag ställer mig i duschen och det sitter fast klibbiga sedlar på kroppen, ja just ja, jag hade ju lagt pengar där. Eller när jag diskret försöker fiska upp en svettig sedel innanför tröjan i affären. Jag börjar i alla fall lära mig att göra det innan jag kommer fram till kassan. Guldstjärna till mig, snart går det per automatik.

När mörkret faller vid 18.30 är det taxi som gäller, men det är knappt så man känner sig säker i taxin. Vi anpassar oss ändå ganska snabbt, det är knappt så vi vänder oss om längre när karlarna gastar efter oss på gatan. Snart kanske vi smälter in…

Läs Mer

Intryck och partnerorganisationer

I hela Centralamerika råder det regnperiod och det är nästan lite svårt att veta hur man skall klä sig. Ena stunden skiner solen och i nästa öppnar sig himlen för ett tropiskt skyfall. Jag har redan hunnit med att bränna axlar och bli dyblöt om fötterna.

1175174_10151649818204296_2038892040_n

De första 5 dagarna av vår praktikperiod Centralamerika har vi spenderat i hjärtat av Guatemala, närmare bestämt i Panajachel, på IMs regionskontor. Staden är belägen vid sjön Atitlan på 1600 m höjd över havet, så naturskönt att det nästan gör ont i hjärtat av att blicka ut över de grönklädda vulkanerna som sträcker sig mot himlen. Molnen smeker de bergstopparna likt sockervadd på ett tivoli och det är svårt att ta in all historia som döljer sig under trädkronorna.

Dagarna har fyllts med besök på flera av IMs partnerorganisationer. Människorna vi träffar sprudlar av energi och entusiasm för sina projekt och man kan inte bli annat än inspirerad av dem. De kan tala i timmar om de olika projekten, vad som fungerar, vad som inte fungerar och deras största utmaningar. Den största problematiken förstår vi ganska snabbt är finansieringen av projekten. Man är helt beroende av stöd från utländska organisationer och volontärarbete. Det tycks alltid hänga en oro över att inte kunna överleva ett år till, de tar en dag i taget och ber för att projekten skall gå runt.

De organisationer vi träffar arbetar främst med samhällsgrupper som befinner sig i utanförskap eller förtryck; ursprungsbefolkning, kvinnor, barn och personer med både fysik och psykisk funktionsnedsättning. Vi blir visade runt i deras lokaler, vi får träffa personerna de arbetar med, ställa frågor, prata, integrera oss. Barnen vi träffar i skolorna är nyfikna, blyga och ibland väldigt utforskande, med blont hår och blå ögon blir man lätt exotisk här. Vi fascineras över arbetet de utför, många av dem arbetar mycket långa dagar för att hinna med allting, schemat är fullspäckat från morgon till kväll med allt från sjukgymnastik, tallektioner och psykologbesök, men de tar sig ändå tid att visa oss och förklara sina verksamheter in i minsta detalj.

Många av de behövande bor i bergen utan möjlighet att ta sig till organisationerna för att få hjälp. Att bo i bergen kan i flera fall innebära timslånga vandringar uppe i bergen, men personalen gör hembesök utan att blinka. De är hängivna sitt arbete och sina medmänniskor på ett gripande sätt. Drivet är beundransvärt, det här samhällen som befinner sig under en utvecklingsfas som europeiska länder genomgått för länge sedan och jag tänker att det är nog så här det måste ha varit innan förändringarna slog igenom. Innan allt det vi tar för givet fanns.

Det är tydligt att vi befinner oss i ett matchosamhälle, här är det mannen som dominerar, som arbetar, som fyller hushållskassan varje dag. Kvinnorna måste kämpa för att få arbeta, be om lov för att får gå på möten med kvinnogrupperna. Det är svårt att förstå att det inte faller sig naturligt att både mannen och kvinnan arbetar för att försörja familjen. Än svårare att se barn arbeta på dagarna och gå i skolan på kvällarna. Det är så långt ifrån den verkligheten vi är vana vid.

Det som berör oss allra mest med dessa samtal är berättelser om hur barn far illa, barn som utnyttjas som arbetskraft och att det förekommer mycket övergrepp mot barn. Detta är någonting man arbetar aktivt med på de organisationer vi besöker, att lära barnen vad de har för rättigheter, att få dem att prata och ge dem aktiv hjälp att bearbeta sin historia. Psykologerna och lärarna arbetar inte bara mot barnen utan även mot föräldrarna, försöker skola om dem. Det skär i i hjärtat att se och höra allt detta, att vara så nära men så långt bort. Det är en extremt hård verklighet att leva i och man skulle vara omänsklig om man inte blev berörd in i märgen. Jag önskar alla kunde fånes vilket arbete de gör, vilka förändringar de lyckas åstadkomma och hur de fortsätter att kämpa trots att de många gånger känner att det är mot alla odds.1294484_10151652840819296_1332786136_o

Med alla dessa lärorika möten i bagaget, packar vi så våra väskor på fredagen och tar oss vidare mot El Salvador, det är här jag skall spendera de kommande månaderna fram till jul. I en verklighet som liknar den i Guatemala men ändå är så olik. Ett land som härjats av inbördeskrig, ett land med utbredd brottslighet, gängkrig och våld. Det är skrämmande. Vi har hört så mycket historier att vi känner oss paranoida när vi går utanför dörren. Vissa områden får vi inte ens besöka på grund av säkerhetsskäl. Det känns nästan overkligt vi vet inte ens vad det är vi är rädda för, men det är någonting som vi kommer att vänja oss vid inom sin tid. Förstahelgen i San Salvador har spenderats med diverse ohyra, kemikalier och letande efter ett nytt boende, vi är inte riktigt beredda att dela lägenheten med alla dessa krälande gäster. Vi hade tur och hittade en en taxichaufför med ett gigantiskt kontaktnät, inom två timmar hade vi en ny lägenhet där vi kommer att trivas bra och känna oss som hemma.

Idag ägnar jag en extra tanke åt alla chilenska familjer som drabbades av kriget som bröt ut i Chile för 40 år sedan, den 11 september 1973.

 

Läs Mer

Första anhalt Guatemala City

Sitter yrvaken i sängen, klockan är 5 på morgonen guatemalansk tid, lagom jet lagad efter 22 timmar flygning, två mellan landningar och 8 timmars tidsskillnad. Det luktar fuktigt blandat med billig parfym och livet utanför de kala väggarna i detta rum är redan i full gång. Ett flygplan mullrar förbi hustaket bara några meter ovanför oss och jag undrar hur de andra tjejerna kan sova. Ljudet på gatorna skvallrar om att livet börjar tidigt här i Guatemala City. Jag hör bilar, hundar som skäller, en och annan tupp, människor som samtalar och hotellpersonal som skramlar med porslin i matsalen.

Jag undrar vad man äter till frukost här? Någon sa bönor och ris innan vi åkte och jag hoppas att denna morgon i alla fall bjuder någonting lättare. Min mage är känslig och gillade inte alls det klorsmakande vattnet vi fyllde på våra vattenflaskor med under mellanlandningen i New York.
Känslorna är blandade av spänning och förväntan, samtidigt som ångesten gör sig påmind, varför gör jag det här? Varför har arbetet som volontär på andra sidan jorden lockat sedan barnsben?
Jag var tvungen att rannsaka mig själv för att hitta svaret; anledningen till att jag åker som volontär/ utlandspraktikant för Individuell Människohjälp är för att jag vill göra skillnad på plats och se arbetet och förändringarna med egna ögon. Jag vill se verkligheten, uppleva människorna och känna deras historia för att sedan komma hem och inspirera och engagera människor i min omgivning i frågor om mänskliga rättigheter och skyldigheter.

Närheten, är det som känns som det viktigaste. När jag var barn handlade det om att jag tyckte synd om barnen. Idag handlar det om att jag vet att alla människor är lika värda, har samma rättigheter och för att jag starkt tror på att närhet skapar en hållbar utveckling.

Om några timmar drar jag vidare tillsammans med mina kollegor på en veckas rundresa i Guatemala, tillsammans med volontärerna som skall arbeta här innan vi drar vidare mot vårt äventyr i El Salvador.

Så det här här jag, mina tankar och upplevelser av volontärarbete på fältet.

Läs Mer