Flickors rättigheter, långt ifrån en självklarhet

På många platser i världen utsätts flickor för en konsekvent och förödande diskriminering i förhållande till jämnåriga pojkar. Den börjar redan på fosterstadiet och fortsätter genom hela barndomen och upp i vuxen ålder. Denna diskriminering drabbar inte bara den utsatta individen. Hela samhället blir lidande när flickors och kvinnors rättigheter kränks.

barn

Visste ni att varje år gifts 14 miljoner flickor bort innan de fyllt 18 år – det är en av tre flickor i världens låg- och medelinkomstländer. Ja jag säger det igen 14 miljoner flickor, varje år! Det är så fruktansvärt att jag vill krypa ur skinnet. I El Salvador gifts 25% av flickorna bort innan det fyllt 18 år. När en flicka gifts bort i så tidig ålder tas hennes rätt till en barndom ifrån henne och i många fall tvingas de även att lämna sina familjer och sluta gå i skolan. Om de ens har fått gå i skolan. Oftast prioriteras pojkars utbildning eftersom det är de som anses vara familjens försörjare.

Efter att jag har arbetat i fält skulle jag vilja säga att det inte är helt sant. I många av världens fattiga länder spenderar männen hellre sina intjänade pengar på sina egna intressen, som att dricka alkohol och gå på bordeller. Nej jag säger inte att alla gör det men många. I Central Amerika är det väldigt vanligt och El Salvador är ett av dem länder där detta i stor utsträckning händer. När jag var i El Salvador och arbetade med den salvadoranska organisationen ANADES så ställde jag mig frågande till en början till varför organisationen endast valt att arbeta med kvinnor. Min handledare Cesar Gomez berättade följande om Solidaritetsprojektet som syftar till att personen som deltar skall kunna starta en egen verksamhet och bli självförsörjande:cesar

”När vi startade så inkluderade vi både män och kvinnor för vi tänkte att det skulle vara det mest gynnsamma för hela samhället. Men efter ett tag så märkte vi att de män som vi utbildade blev giriga i sin kunskap och inte delade med sig till dem andra. De ville ha monopol och i längden gynnar det inte alla. Det visade sig även att de behöll pengarna de tjänade för sig själva och drack oftast upp dem. Kvinnorna i sin tur berättade för sina vänner, grannar och bekanta vad de lärt sig, spred ordet, skapade engagemang och fick andra kvinnor att våga tro på sig själva. Så att bara arbeta med kvinnor blev en självklarhet för oss.”

Efter det här samtalet var det som att mina ögon öppnades på nytt. Jag såg kvinnans roll på ett helt annat sätt och alla de där dolda maktstrukturerna kröp fram ur sina skrymslen och blev jätte tydliga. Jag började även bli mer varse om de patriarkala strukturer som finns i Sverige och insåg att vi har en lång väg att gå över allt. Vi anar inte hur lyckligt lottade vi är att växa upp som flikcor i Sverige, vi har trotts allt kommit en bit på väg.

För att uppmärksamma den här frågan anordnade jag och mina volontärkollegor från aktivitetsgruppen i Individuell Människohjälp ett event på Bio Rio i Stockholm den 4 maj som bara handlade om flickors rättigheter. Vi visade filmen Girl Rising, som ni måste se om ni inte har sett, som följdes av ett interaktivt samtal mellan experter inom barns rättigheter och publiken. Det var så otroligt intressant.

Girl Rising finns att se på NetFlix och här kan ni se trailern: YouTube Preview Image

Läs Mer

Kvinnornas framtid i El Salvador

För drygt en vecka sedan hade jag och min kollega Gisela äran att hålla föredrag och ha vernissage för vår fotoutställning ”Luchando por Nuestros Derechos” på Ungkulturhuset i Perrongen i Katrineholm.Vi vill tacka alla som kom och lyssnade på oss och hoppas att ni tyckte att det var ett intressant föredrag. För er som missade det går det att boka in oss för föreläsning/ samtal för lite större grupper, vi kommer jätte gärna och berättar vad vi har varit med om.

Det är inte bara jag som är intresserad av frågor kring mänskliga rättigheter och framförallt kampen om rättigheter för kvinnor. Idag överlämnar jag min blogg till min fantastiska lillasyster Louise Gustavsson som har skrivit ett reportage om mig och kvinnokampen i El Salvador. Reportaget hon har skrivit var en skoluppgift och är baserad på en intervju hon har gjort med mig.

El Salvador – kvinnors kamp för sina rättigheter

Vid den centralamerikanskanstillahavskusten finner man ett utav av världens mest ojämnställda länder – El Salvador. Matchokulteren som råder i landet är allmänt accepterad och bygger på en grundtanke där män och kvinnor är fundamentalt olika. Sanna Filipsson, aktiv inom biståndsorganisationen IM, åkte till landet för att kämpa för kvinnornas rättigheter.

jag

El Salvador är lika litet som Småland med en befolkning på cirka 7 miljoner invånare. Omkring 40 % av befolkningen lever i fattigdom och landet har sedan länge betraktats som ett av världens farligaste. Landets historia präglas av sociala orättvisor, våld och vapen. Dessa våldsamheter i landet har skapat en utbredd matchokultur och många kvinnor lever under förtryck, i samhället såsom i sina hem.

Dröm som blir sann

Sanna Filipsson är en driven och ambitiös 30-åring som aktivt arbetar för ett mer jämställt samhälle. Under 2013 begav sig Sanna över Atlanten till det lilla landet El Salvador där hon påbörjade sitt arbete för att förstärka kvinnans roll i samhället, vilket hon genomförde tillsammans med organisationen Individuell Människohjälps och partnerorganisationen ANADES. Detta kom att bli en resa som Sanna sent kommer att glömma, men bakom beslutet låg det en hel del arbete och oerhört mycket känslor. Det var en förväntansfull Sanna med en nypa rädsla som klev på planet den 31 augusti 2013.

-Det var en skräckinjagad förtjusning och helt ärligt var jag rädd för att åka dit med tanke på hur farligt El Salvador egentligen är. Samtidigt var jag väldigt förväntansfull eftersom jag sedan barnsben har drömt om att åka utomlands och jobba som praktikant. Något som jag tyckte var väldigt jobbigt var att säga hejdå till mina nära och kära eftersom jag var osäker på om jag någonsin skulle träffa dem igen, berättar Sanna.

Övning ger färdighet

Det var en tidig morgon i september första gången Sanna skulle ut i fält. Fukten gjorde luften tung att andas medan solen smög sig upp över vulkanens toppar. Dagens uppdrag var att hålla en workshop där kvinnogruppen i Cuisnahuat skulle få göra egna skyltar till sina nystartade företag. Workshopen var arrangerad av praktikanterna Sanna och Tove genom ANADES och ingick i ett projekt vid namn ”Iniciativas Productivas”. Här får kvinnor hjälp med att starta företag för att bli självförsörjande och därmed mer självständiga. Idag är kvinnan nästan helt beroende av sin man. Kvinnornas levnadsvillkor på den salvadoranska landsbygden är sämre än i övriga delar av landet då man är dubbelt utsatt för diskriminering, både för att man är kvinna och för att man bor på landsbygden, berättar Sanna. Detta beror på att dessa kvinnor har mindre möjligheter till utbildning och det finns heller ingen möjlighet att arbeta, kvinnan är helt enkelt förpassad till hushållsarbete. Generellt sett går kvinnorna i skolan i tre år och börjar arbeta i snitt när dem är fyra år gamla.

skyltar (2)

På grund av detta är även väldigt många kvinnor analfabeter. Därför är ANADES kvinnogrupper oerhört viktiga då man syftar till att utbilda i relevanta ämnen såsom kvinnor och barns rättigheter, grundläggande kunskaper om sjukdomar och hur man skyddar sig mot HIV, poängterar Sanna. Solen bränner mot huden under workshopens och det märks hur engagerade kvinnorna är i sitt arbete. De skrattar och hjälper varandra att slutföra uppgiften då inte alla kan läsa och skriva. Kreativiteten flödar och de visar stolt upp resultatet av dagens arbete. De lämnar workshopen med ett stort leende på läpparna och Sanna påpekar att det är just detta – kvinnornas glädje och personliga utveckling– som driver henne.

Besöket

När de sista deltagarna har lämnat workshopen passar Amalia, 46 år, på att bjuda in Sanna och hennes kollegor till sitt hus för att hon ville visa upp sitt nystartade bageri. Väl hemma hos Amalia fick de en rundtur i hennes hus. Huset bestod av två separata byggnader, en byggnad med två sovrum och inuti den andra byggnaden var hennes bageri. Sanna beskriver hur en stank av mögel slår emot dem när de kliver in i ett av sovrummen, hon betonar hur frän doften var.

Med en närmre titt i rummet förstår dem att mögeldoften kommer från de två 90 cm – sängar som står i rummet. Skumgummimadrasserna är fulla av mögel. I Amalias hus bor det fjorton personer, varav åtta är hennes egna barn och sex är hennes barnbarn. Vägen upp från det lilla huset som ledde upp till bageriet var täckt av lervälling, både från regnet och från familjens utomhusdusch, beskriver Sanna. Uppe vid bageriet får praktikanterna slå sig ned och lyssna till Amalias historia.

Amalias historia

Amalia fick sitt första barn när hon fyllde sexton år och gifte sig strax därefter med en man som var betydligt äldre. I familjen var det alltid mannen som arbetade, medan Amalia skötte hushållssysslorna, tog hand om barnen och uppfostrade dem. Hennes man arbetade långa perioder ute på fält, vilket gjorde att Amalia var ensam under långa perioder utan någon form av inkomst. För tre år sedan insjuknade hennes man hastigt i lunginflammation. Bristen på rent vatten och sjukvård resulterade i att han inte kunde få den vård som han behövde för att tillfriskna. När hennes man blev sjuk insåg Amalia att han förmodligen inte skulle överleva och tvingades komma på ett sätt att generera en inkomst för att försörja sin familj.

amalia 2Hon fick då kontakt med ANADES kvinnogrupp i Cuisnahuat där. Under tiden då Amalia berättar om sitt deltagande i ANADES blir hon väldigt känslosam och börjar gråta, berättar Sanna. Anledningen till hennes känslosamma beteende var att hennes man motsatte sig Amalias deltagande i gruppen, men trots att han låg på sin dödsbädd trotsade Amalia honom och fortsatte gå på mötena. Det var familjens enda chans. När han sedan gick bort bedömde ANADES att Amalias situation var så allvarlig att de akut behövde gå in och starta ett försörjningsprojekt. Amalia valde då att starta ett bageri då hon tycker om att baka bröd och bakverk. Hon fick hjälp att bygga en vedugn och köpa ett lager av ingredienser. Detta var en riktig utmaning då hon aldrig hade arbetat utanför hemmet. Sanna beskriver Amalia som en väldigt utåtriktad person, något som hon inte alltid har varit.

-Innan jag började gå på mötena med kvinnogruppen vågade jag knappt prata med någon, eller säga mitt namn inför en grupp. Jag var så rädd att jag sa fel namn eller så att orden fastnade i halsen. Idag går jag runt i byn och säljer mitt eget bröd och pratar med alla. Jag har fått ett självförtroende, något jag inte ens visste vad det var förut, säger Amalia.

Idag är Amalia extremt stolt över sig själv och att hon vågade trotsa sin man och fortsatte att följa sin egen vilja. Det är just detta som försörjer hennes familj idag.

Hoppet om framtiden

luchando2

Sanna Filipsson ser positivt på de salvadoranska kvinnornas framtid. Hon berättar att det idag finns många organisationer som aktivt arbetar med den feministiska frågan, både i städerna och på landsbygden. Det är framförallt viktigt att komma ihåg att information är den största källan till utveckling, poängterar Sanna. För att man ska kunna fortsätta i den positiva andan som finns kring arbetet med kvinnans rättigheter i El Salvador krävs det att man ständigt är på plats ute i byarna och pratar med både kvinnor, män och ungdomar för att förändra dem patriarkala attityderna. Att en kvinna blir misshandlad i El Salvador är mer regel än undantag. 7 av 10 barn har någon gång blivit utsatta för våld eller sexuella övergrepp i hemmet.

-Allt detta tyder på att vi måste förändra synen på mannens maktposition genom att informera om de grundläggande mänskliga rättigheterna och alla människors lika värde. Under min praktikperiod blev jag varse att kvinnorna faktiskt inte är medvetna om att de har rätt till att ha en åsikt, att arbeta utanför hemmet, att tala med vem de vill eller säga nej till sex. Någonting som är självklart för oss i västvärlden, säger Sanna.

ANADES arbete

IM:s partnerorganisation ANADES arbetar med detta på ett mycket bra och effektivt sätt, menar Sanna. Med närheten till kvinnorna i projekten förändrar man även attityder hos deras barn och respektive. Genom att följa dessa kvinnors utveckling under längre perioder säkerställer man att kvinnan position i hemmet stärks och att hon blir mer självständig, förklarar Sanna. -Genom arbete och självförsörjning blir kvinnan mer självständig och det har även visat sig att många män är positiva till att deras fruar arbetar utanför hemmet när dem ser att det genererar en extra inkomst för familjen och därmed ökar deras levnadsstandard. Att se så tydliga och snabba resultat gör även att männen visar ett större intresse för vad som pågår under mötena i kvinnogrupperna, säger Sanna. Varje år involverar ANADES kvinnoprojekt omkring 300 kvinnor med familjer i deras kvinnoprojekt. Dessutom har flera organisationer börjat arbeta på samma sätt. Sanna tror att vi kommer få se en positiv effekt av detta arbete inom en snar framtid.

Kampen fortsätter

Dynamo

I Sverige fortsätter Sanna kampen mot ett mer jämställt samhälle. Hon har exempelvis besökt skolor, företag och dylikt där hon ensam eller tillsammans med andra praktikanter har föreläst om sina upplevelser och sitt arbete på plats i El Salvador.

– Jag fick i uppdrag att utföra minst tio föredrag där jag berättar om IM:s och ANADES arbete med kvinnor på gräsrotsnivå. Nu har jag genomfört 15 föredrag och jag tänker fortsätta så länge intresset finns eftersom jag tycker att det är oerhört viktigt att prata om detta.

Sanna har tillsammans med praktikantkollegan Gisela Rossi Santillan gjort en fotoutställning som visualiserar kampen för rättigheter om kvinnor på gräsrotsnivå i El Salvador. Denna fotoutställning kommer att hänga i Katrineholm på kulturhuset ängeln samt på perrongen under mars månad med vernissage och föredrag på internationella kvinnodagen den 8 mars 2015.

Skrivet av Louise Gustavsson

Läs Mer

Vernissage 8 mars på Ungdomskulturhuset Perrongen

luchandoNär jag kom hem från El Salvador hade jag en föreställning om att allting skulle vara som vanligt och att energin skulle vara på topp. Jag hade förhoppningar om att utvidga mitt bloggande här och berätta om allt som jag varit med om, men för det mesta var alla dagar gråa och energilösa. Det var rent ut sagt jäkligt svårt att komma hem till Sverige och anpassa sig och försöka låta bli att falla in i alla dessa gamla mönster. Hur mycket jag än försökte låta bli så kom vissa mönster tillbaka vare sig jag ville eller inte. Det som har hållit min energi uppe är mitt engagemang att belysa och bekämpa orättvisor, som denna resa har stärkt 1000 gånger om, så jag ska försöka ta mig i  kragen och berätta. För jag vill visa hur små saker som kan verka obetydliga för dig och mig kan nuträtta stordåd för någon annan. Jag tänkte börja nu i helgen…

Imorgon, den 8 mars, är det den internationella kvinnodagen och jag har tillsammans med min kollega och vän Gisela Rossi Santillan blivit inbjuden att ha vernissage för vår fotoutställning Luchando Por Nuestros Derechos (kampen för våra rättigheter) på Ungkulturhuset Perrongen i Katrineholm. Fotoutställningen illustrerar den feministiska organiseringen på gräsrotsnivå i El Salvadoroch vi kommer att hålla ett föredrag kl.15.00 där vi berättar om El Salvador och våra erfarenheter. Det vore super skoj om ni ville komma och lyssna på oss.

 

Läs Mer

Framtidshopp!

I tisdags deltog vi på ett barn och ungdomskonvent, ANADES medverkade genom paraplyorganisationen RENAES, för barn och ungdomars rättigheter, som består av flera organiserade grupper från hela landet. Även andra organisationer som UNICEF finns representerade under dagen, totalt är det ca 400 deltagare närvarande, det känns mäktigt.

IMG_6024

Inför valet i mars 2014 jobbar ungdomarna hårt för att påverka politikerna och ställa dem till svars inför de frågor som de anser vara viktiga samt krav på en ökad delaktighet. Det politiska läget i El Salvador är hett så här i valtider men folket verkar väldigt splittrat. Att rösta eller inte rösta, det är frågan? Hopplösheten och maktlösheten inför politikerna och systemet är påtaglig, känslan av att inte kunna göra någon skillnad med sin röst.

Några korta fakta om barn och ungdomars utsatta situation i El Salvador:

  • 7 av 10 barn och ungdomar blir misshandlade i sina hem.
  • Mer än 73% av de sexuella övergreppen som begås i landet begås mot barn och ungdomar
  • 5 400 barn och ungdomar har blivit mördade de senaste 8 åren.

Med dessa korta fakta i åtanke blir jag både imponerad och inspirerad över vilket arbete ungdomarna har gjort inför denna presentation. Hur viktiga frågor de lyfter, lösningar på problem och framförallt hur de presenterar den plattform de har arbetat fram som behandlar barn och ungdomars rättigheter på alla samhällets sociala plan. Hur bestämda och entusiastiska de är över att få ställa krav om att bli mer delaktiga och inkluderade i den politiska debatten.

Nuvarande presidenten skriver under ungdomarnas plattform.
Nuvarande presidenten skriver under ungdomarnas plattform.

Stämningen är förväntansfull när de får chansen att ställa sina frågor till presidentkandidaterna och och jag känner en frustration när politikerna svarar så som politiker gör många gånger, de pratar lull lull och och runt runt runt, istället för att komma med konkreta svar. De pratar om problemen och inte om lösningarna, att de är medvetna om att ungdomarna inte är inkluderade men inte hur de tänker förändra detta. Jag kan inte hjälpa att känna att jag nästan bli arg på att de inte kan ge bättre svar. Några av dem skriver i alla fall under den plattform som ungdomarna presenterar.  Maria Teresa 18 år och uttrycker sig så här när hon presenterar den sista delen av den strategiska plattformen:

– Idag har vi presenterat vår plattform med våra krav, men vi vet alla hur det är med vallöften som blir lovade, papper som skrivs på, och vad händer sen? Nada! Ingenting!

Med dessa starka ord känner jag hur jag blir varm inombords och tänker att om dessa ungdomar fortsätter att arbeta så här och stå på sig och kämpa för sina rättigheter, att våga stå upp för sin sak och inte ge vika, så finns det hopp om för El Salvadors demokratiska utveckling.

Tjenis med vicepresidenten
När en av de populäraste precidentkandidaterna, Óscar Ortíz nuvarande vicepresident för vänsterpartiet FMLN, kommer in i rummet blir det plötsligt kaos, fotograferna flockas kring honom som en skock får. Jag sitter längst fram för att försöka få till några bra foton. När jag sitter och pillar med inställningarna på kameran märker jag plötsligt hur det tjattrande och blixtrande kaoset står mitt framför mig. Med världens största leende tar vicepresidenten mig i handen och säger att det är trevlig att träffas. Jag blev ganska chockad och tänker att han förmodligen trodde att jag var internationellpress som den enda blonda virrpannan med en kamera i rummet.

Läs Mer

Att slå hål på fördommar

redribbon
Bilden är lånad från: http://asbarez.com/blog/archives/114261

För några dagar sedan var vi på utflykt med HIV projektet som IM hjälper den salvadoranska organisationen ANADES att finansiera. Detta blev en upplevelse för mig som har etsat sig fast på min näthinna och som jag inte har kunnat släppa ur mina tankar, innan  jag kan berätta någons historia så är det viktigt att försöka förstå hur det ser ut i El Salvador och hur inställningen till denna sjukdom är.

HIV är en sexuellt överförbar sjukdom och kan smitta redan vid första intima kontakten, det smittar även vid oralsex. Det finns mediciner som hjälper kroppen att upprätthålla immunförsvaret när man är HIV positiv och ör att bromsa utvecklingen av AIDS. Genom medicinering kan man även förhindra överföring av viruset till sitt barn när man är gravid. I El Salvador lever många i tron om att HIV smittar genom att man vistas i samma rum som någon som är smittad, att det smittar genom luften, genom att man tar i samma saker, genom saliv eller sitter på samma toalettsits eller dricker ur samma glas. Okunskapen kring denna sjukdom skapar en enorm diskriminering mot HIV positiva personer, inte minst mot kvinnor. Vi har under tiden vi varit här träffat kvinnor som har blivit förvisade från sin familj, fått sina barn tagna ifrån sig eller helt enkelt blivit utsatta för trakasserier på grund av sitt tillstånd.

Genom att skapa grupper för HIV positiva människor skapar ANADES en plattform för kunskap och en gemenskap som dessa människor annars inte har. Man skapar ett forum där man kan tala fritt om sina problem och om sin sjukdom, en plats där man bara kan vara utan att vara rädd för att någon annan skall döma en. Många beskriver gruppen som en andra familj.

Även om majoriteten av kvinnorna blivit smittade av män så är det ofta kvinnan som bestraffas, för det är så det fungerar i ett samhälle där all maktstruktur tillfaller männen. Det ANADES arbetar med i detta projekt är främst att utbilda HIV positiva kvinnor i hur detta virus fungerar, hur det smittar, symptom, att gå från HIV till AIDS, hur man kan skydda sig, hur medicineringen fungerar, hur den påverkar kroppen samt vilka varningssignaler man skall vara vaksam för när man bär på detta virus. HIV är det stadiet där viruset bryter ner immunförsvaret och AIDS är det stadiet som en HIV positiv person kan nå när immunförsvaret har brutits ned totalt. Det många inte känner till är att man är mer mottaglig för HIV om man redan bär på någon annan form av könssjukdom, därför är det jätte viktigt att med jämna mellanrum testa sig.

IM arbetar tillsammans med ANADES med preventiv och primär hälsovård samt information för att förebygga spridning av HIV och AIDS. Insatserna är i huvudsak förlagda till landsbygden och innefattar även kvinnogrupper som inte är HIV positiva. Genom att utbilda kvinnor i grundläggande sjukvård fungerar dessa sedan som kunskapsbärare som har i uppgift att utbilda folk i samhället där de bor genom att hålla workshops och föreläsningar. Det är även viktigt att utbilda i hur man kan skydda sig mot sexuellt överförbara sjukdomar då det inte finns någon utbredd kunskap om preventivmedel, där abort är förbjudet och där samhället är djupt religiöst. Detta är en kamp som handlar om att slå hål på fördomar, öka kunskapen, skapa jämställdhet och förbättra levnadsvillkor.

Läs Mer

Oväder och tankestormar

Regnet smattrar mot plåttaket i skrivande stund och just när man tror att nu kan det väl ändå inte bli värre så tilltar smattrandet än mer. I dessa oväder känner man sig så sjukt liten. Åskan dånar så att fönsterrutorna skakar och man kan känna vibrationerna i marken, det är till och med så att billarmen går. Blixtarna lyser upp himlen som om det vore klaraste dagssken.

balsamo_
Produktion av balsamoolja på plantagen. Oljan används bland annat i schampo och parfymer och exporteras främst till Tyskland.

För ett par veckor sen var vi uppe i bergen på ett stort plantage för att fotografera till hemsidan. Solen sken och det var äckligt varmt, så där så det rinner på ryggen fast man sitter stilla. När vi sätter oss för att äta lunch öppnar sig plötsligt himlen och det vräker ner, så där sitter vi och försöker vänta ut regnet. Tillslut får vi nog och springer från matsalen till ett stort plåtskjul där det produceras balsamoolja för att fotografera processen.

När vi står där och försöker höra vad de säger så bryts smattrandes plötsligt av ett muller, så fruktansvärt högljutt att vi tror marken under oss brister, strax därefter kommer blixten, jag ser hur den slår ner i ett av plåttaken och blir nästan helt bedövad i öronen av ljudet, hur den studsar tillbaka och hur jag får en så extremt äcklig känsla i kroppen. Det var som om varenda organ i kroppen vibrerade. Jag blev så rädd att jag bara ville gömma mig. Jag och Tove tittade förskräckt på varandra som om vi tänkte samma sak, vi borde fly till bilen, det är ju det man säger är säkrast hemma.

Vi tittar även runt på våra andra inhemska kollegor som helt oberörda står och pratar med varandra som om ingenting hänt. Att vänja sig vid dessa starka åskväder kommer bli väldigt svårt tänker jag, men att växa upp med det gör förmodligen att det smälter in helt naturligt.

De vanliga ovädren växlas med känslostormar, det finns mycket som gör mig upprörd in i själen. Det finns mycket orättvisor och maktutövande som är svårt att ta in. Någonting som stör mig otroligt mycket är mäns ständiga maktutövande över Kvinnor. Jag tror exempelvis inte att vi har gått en enda dag till jobbet eller utanför dörren utan att någon man har slängt kommentarer, äckliga blickar, sitt visslande och idisslande efter oss och det gör mig så otroligt arg. Det har ingenting annat att göra med än makt, känslan av att stå över någon annan, att ta sig rätten att inkräkta på någons personliga sfär. Med tanke på hur samhällsstrukturen är så extremt mansdominerad är det ens svårt att veta om man kan reagera, hemma hade jag definitivt gjort det, men här vågar vi inte riktigt. Även om man vänjer sig vid vissa saker är detta inte någonting som man skall behöva vänja sig vid, det ska inte behöva kännas obehagligt att gå ut.

fjäril_
En otroligt vacker fjäril som jag fotograferade på plantagen

Igår fick jag frågan:

– Var har du köpt dina ögon?

Jag höjde på ögonbrynen och svarade:

– Hos optikern hemma i Sverige.

Det här är bara en av tusen saker som sätter igång alla känslostormar i mig men jag tror jag får spara lite energi till nästa inlägg.

Läs Mer

Kontraster, rädsla & födelsedagsfirande

De senaste dagarna har det varit mycket blandade känslor, glädje, tårar, hemlängtan och. Det är svårt att veta hur man skall föra sig här, var man kan gå och inte gå, vem man kan prata med och inte, vilken taxi vi kan vinka till, det känns alltid som en vild chansning. El Salvador är ett land med en fruktansvärd historia av inbördeskrig, våld och orättvisor och det har verkligen satt djupa spår i landet och människorna. Det är nästintill ingen som vill prata om kriget och vi vågar inte fråga heller, även om vi vet att de flesta vi talar med och umgås med dagligen har levt mitt i detta då det bara är 20 år sedan kriget tog slut.

I en av San Salvadors största parker har man byggt ett monument för att hedra alla de som fick sätta livet till när slogs och kämpade för de sina. Monumentet består av en ca 20 meter lång mur där alla årtal för kriget står inristade tillsammans med ca 40 000 namn på de personer som blev mördade, dödade i massakrer och som är spårlöst försvunna. Jag frågar vår guide:

– Är namnen på alla som dödades eller försvann under inbördeskriget skrivna här?

– Nej, många familjer har inte velat sätta sina anhörigas namn på muren, han tittar ner i marken och petar lite med skospetsen. Jag skulle tro att det är ungefär lika många namn till som saknas, säger han lågmält.

Klumpen i halsen känns ungefär lika stor som muren när vi står där och tittar, det blir så påtagligt. Det är så många namn att de står en upp i halsen. Kvinnor, barn, män, mödrar, fäder, söner och döttrar, vänner, älskare, äkta makar. Ett stenkast därifrån marscherar militärer på rad, 18 åriga pojkar med automatvapen som har full fokus på att sätta den ena foten framför den andra. Jag tänker att kontrasten är respektlös, de borde inte marschera här, det känns som om meningen med monumentet försvinner i takt med de flera hundra stövlar som stampar i takt mot marken. Det är inte bara i parken vi ser dem, de florerar överallt i staden, utanför restauranger, i bostadsområden i köpcentrum, längst motorvägen. Jag tror aldrig att jag kommer kunna känna mig trygg i närheten av dem, de skrämmer mig. 18 år med automatvapen, de ser alla ut som barnsoldater. Jag får känslan av att de ständigt är beredda på att gå till attack eller att de av nervositet skall komma åt avtryckaren och skjuta någon. I städerna är det militärer, på landsbygden är det män och pojkar med machete. Jag vet inte vad som är värst.

I söndags masade vi oss iväg till stranden i Tunco som ligger ca 1 ½ timme utanför huvudstaden. Vi bestämde oss för att ta bussen vilket var otroligt svettigt och lättare sagt än gjort. Tre byten senare var vi äntligen framme på en strand med svart lavasand, så het att vi trodde vi skulle bränna fötterna av oss. Det gick knappt att sitta på handduken utan att det luktade stekt bacon. De otaliga surfarna dansade över de stora vågorna som om de kunde gå på vatten, en del av dem inte äldre än 7-8 år. Vi som inte ens kunde hålla oss på stående fot när vi skulle bada för det var så starka strömmar. Vips så rumlade man runt under ytan och hej och hå där försvann bikinin. Jag börjar förstå varför de flesta salvadoraner badar med kläderna på.

Framåt halv sex tiden traskade vi mot bussen för att ta oss hemåt och det började så klart störtregna. Vad vore en dag på stranden utan ösregn. Vi småsprang och rätt var det var satt vi i en gammal mans kök/ vardagsrum som öppenhjärtligt erbjöd oss skydd. Tove somnade som vanligt sittandes på en stol. Väl på bussen så hade det redan hunnit bli kolsvart ute, efter sex kan man glömma att se sina egna fötter. När vi närmade oss San Salvador började vi bli osäkra på var vi skulle gå av bussen och började fråga runt.

– Åk till busstationen sen byter ni buss, det är superenkelt, ni går bara två kvarter upp, svänger till vänster, går ett kvarter innan ni tar in vänster på nästa gata, där går ni rakt fram tills ni ser en frisörsalong, där tar ni höger sen är det bara att gå hundra meter…

Ja ni fattar, det är inte så bara att ta sig fram här. Vi tänkte att eftersom vi stannar på stadens busstation så är det enklast att ta en taxi. Vi kom av bussen och alla människor på den försvann illa kvickt, becksvart, folktomt, kusligt tyst, står vi på någonting som ser ut som en inmurad parkeringsplats. Inte en taxi eller affär i sikte, så vi tänkte ok men vi går uppåt mot en större gata så måste vi hitta någon form av transport. När vi gått några hundra meter är det någon framför oss som börjar prata med oss, en av männen vi talade med på bussen.

– Är ni tokiga, här kan ni inte gå omkring själva så här sent, det är ett jätte farligt område. Ni skulle ta buss 30 va? Jag följer er så att ingenting händer.

Jag känner hur håret reser sig på armarna och hur pulsen ökar trycket i mitt bröst. Jag får en klump i magen, hur vet vi att den här mannen inte är farlig? Hur ska vi kunna veta vem vi kan lita på? Magkänsla, men den har inte varit bra sen vi kom hit. Rädda som små harar smyger vi bakom mannen upp för gatorna, inte en bil i syne. Jag önskar att jag bara kunde sjunka genom marken, vi har inte ens en aning om var i staden vi befinner oss. Vi stannar i en korsning och mannen börjar tala med en kille som passerar förbi. Även han säger åt oss hur farligt det är och han erbjuder sig att följa oss till sjukhuset där det ska finnas taxibilar. Lättade kommer vi tillslut fram och blir inslussade i en taxibil. Spända sitter vi där och ser plåttak och skjul svischa förbi. Bilen är så gammal så det känns som att underredet skall lossna. Taxichauffören kör på tvåans växel hela bilfärden. Där kände jag plötsligt igen mig och jag andades ut, tills han började köra omkring på en massa småvägar. Försiktigt säger Tove vår adress igen och får svaret att det är dit vi är på väg. Tillslut landar vi hemma, välbehållna men med hjärtklappning och stressmagar. Man lär sig någonting nytt varje dag här, dagens lärdom dumdristighet kan skapa obehagliga situationer.

Jag har även hunnit med att fylla år i veckan vilken mina fantastiska vapendragare Tove och Gisela sett till att jag sent kommer glömma. Jag har bland annat firats med ballonger, tårta och middag på El Salvadors enda indiska restaurang med en turban på huvudet, det var det godaste jag ätit sedan vi kom hit. Tusen tack för att ni förgyllde min dag!

 

Läs Mer