Kontraster, rädsla & födelsedagsfirande

De senaste dagarna har det varit mycket blandade känslor, glädje, tårar, hemlängtan och. Det är svårt att veta hur man skall föra sig här, var man kan gå och inte gå, vem man kan prata med och inte, vilken taxi vi kan vinka till, det känns alltid som en vild chansning. El Salvador är ett land med en fruktansvärd historia av inbördeskrig, våld och orättvisor och det har verkligen satt djupa spår i landet och människorna. Det är nästintill ingen som vill prata om kriget och vi vågar inte fråga heller, även om vi vet att de flesta vi talar med och umgås med dagligen har levt mitt i detta då det bara är 20 år sedan kriget tog slut.

I en av San Salvadors största parker har man byggt ett monument för att hedra alla de som fick sätta livet till när slogs och kämpade för de sina. Monumentet består av en ca 20 meter lång mur där alla årtal för kriget står inristade tillsammans med ca 40 000 namn på de personer som blev mördade, dödade i massakrer och som är spårlöst försvunna. Jag frågar vår guide:

– Är namnen på alla som dödades eller försvann under inbördeskriget skrivna här?

– Nej, många familjer har inte velat sätta sina anhörigas namn på muren, han tittar ner i marken och petar lite med skospetsen. Jag skulle tro att det är ungefär lika många namn till som saknas, säger han lågmält.

Klumpen i halsen känns ungefär lika stor som muren när vi står där och tittar, det blir så påtagligt. Det är så många namn att de står en upp i halsen. Kvinnor, barn, män, mödrar, fäder, söner och döttrar, vänner, älskare, äkta makar. Ett stenkast därifrån marscherar militärer på rad, 18 åriga pojkar med automatvapen som har full fokus på att sätta den ena foten framför den andra. Jag tänker att kontrasten är respektlös, de borde inte marschera här, det känns som om meningen med monumentet försvinner i takt med de flera hundra stövlar som stampar i takt mot marken. Det är inte bara i parken vi ser dem, de florerar överallt i staden, utanför restauranger, i bostadsområden i köpcentrum, längst motorvägen. Jag tror aldrig att jag kommer kunna känna mig trygg i närheten av dem, de skrämmer mig. 18 år med automatvapen, de ser alla ut som barnsoldater. Jag får känslan av att de ständigt är beredda på att gå till attack eller att de av nervositet skall komma åt avtryckaren och skjuta någon. I städerna är det militärer, på landsbygden är det män och pojkar med machete. Jag vet inte vad som är värst.

I söndags masade vi oss iväg till stranden i Tunco som ligger ca 1 ½ timme utanför huvudstaden. Vi bestämde oss för att ta bussen vilket var otroligt svettigt och lättare sagt än gjort. Tre byten senare var vi äntligen framme på en strand med svart lavasand, så het att vi trodde vi skulle bränna fötterna av oss. Det gick knappt att sitta på handduken utan att det luktade stekt bacon. De otaliga surfarna dansade över de stora vågorna som om de kunde gå på vatten, en del av dem inte äldre än 7-8 år. Vi som inte ens kunde hålla oss på stående fot när vi skulle bada för det var så starka strömmar. Vips så rumlade man runt under ytan och hej och hå där försvann bikinin. Jag börjar förstå varför de flesta salvadoraner badar med kläderna på.

Framåt halv sex tiden traskade vi mot bussen för att ta oss hemåt och det började så klart störtregna. Vad vore en dag på stranden utan ösregn. Vi småsprang och rätt var det var satt vi i en gammal mans kök/ vardagsrum som öppenhjärtligt erbjöd oss skydd. Tove somnade som vanligt sittandes på en stol. Väl på bussen så hade det redan hunnit bli kolsvart ute, efter sex kan man glömma att se sina egna fötter. När vi närmade oss San Salvador började vi bli osäkra på var vi skulle gå av bussen och började fråga runt.

– Åk till busstationen sen byter ni buss, det är superenkelt, ni går bara två kvarter upp, svänger till vänster, går ett kvarter innan ni tar in vänster på nästa gata, där går ni rakt fram tills ni ser en frisörsalong, där tar ni höger sen är det bara att gå hundra meter…

Ja ni fattar, det är inte så bara att ta sig fram här. Vi tänkte att eftersom vi stannar på stadens busstation så är det enklast att ta en taxi. Vi kom av bussen och alla människor på den försvann illa kvickt, becksvart, folktomt, kusligt tyst, står vi på någonting som ser ut som en inmurad parkeringsplats. Inte en taxi eller affär i sikte, så vi tänkte ok men vi går uppåt mot en större gata så måste vi hitta någon form av transport. När vi gått några hundra meter är det någon framför oss som börjar prata med oss, en av männen vi talade med på bussen.

– Är ni tokiga, här kan ni inte gå omkring själva så här sent, det är ett jätte farligt område. Ni skulle ta buss 30 va? Jag följer er så att ingenting händer.

Jag känner hur håret reser sig på armarna och hur pulsen ökar trycket i mitt bröst. Jag får en klump i magen, hur vet vi att den här mannen inte är farlig? Hur ska vi kunna veta vem vi kan lita på? Magkänsla, men den har inte varit bra sen vi kom hit. Rädda som små harar smyger vi bakom mannen upp för gatorna, inte en bil i syne. Jag önskar att jag bara kunde sjunka genom marken, vi har inte ens en aning om var i staden vi befinner oss. Vi stannar i en korsning och mannen börjar tala med en kille som passerar förbi. Även han säger åt oss hur farligt det är och han erbjuder sig att följa oss till sjukhuset där det ska finnas taxibilar. Lättade kommer vi tillslut fram och blir inslussade i en taxibil. Spända sitter vi där och ser plåttak och skjul svischa förbi. Bilen är så gammal så det känns som att underredet skall lossna. Taxichauffören kör på tvåans växel hela bilfärden. Där kände jag plötsligt igen mig och jag andades ut, tills han började köra omkring på en massa småvägar. Försiktigt säger Tove vår adress igen och får svaret att det är dit vi är på väg. Tillslut landar vi hemma, välbehållna men med hjärtklappning och stressmagar. Man lär sig någonting nytt varje dag här, dagens lärdom dumdristighet kan skapa obehagliga situationer.

Jag har även hunnit med att fylla år i veckan vilken mina fantastiska vapendragare Tove och Gisela sett till att jag sent kommer glömma. Jag har bland annat firats med ballonger, tårta och middag på El Salvadors enda indiska restaurang med en turban på huvudet, det var det godaste jag ätit sedan vi kom hit. Tusen tack för att ni förgyllde min dag!

 

Läs Mer

Projekt, gringas & gordita

Nu är vi inne på 3 veckan som utlandspraktikanter i El Salvador och jag måste säga att det känns som om att vi har varit borta mycket längre än så. Känner mig fortfarande jetlagad trots att dygnsrytmen borde ha infunnit sig något så när. Jag tror att hettan, fuktigheten och regnet gör sitt. Efter 1 ½ vecka i San Salvador börjar saker och ting falla på plats. Vi har hittat ett boende som vi trivs med och har världens sötaste hyresvärd som hjälper oss med allt vi kan tänkas behöva. I skrivande stund smattrar regnet mot plåttaket så jag knappt hör vad jag tänker. Himlen öppnar sig på ett par sekunder och vattnet forsar ner längs gatorna. Folket här verkar vara så vana att de inte ens tar skydd för att hålla sig torra. Jag börjar också förstå varför, det är inte riktigt någon idé.

Vi har hunnit med en hel del sedan resan startade, från projekt som kretsar kring ursprungsbefolkningen i Guatemala till att besöka Fincan är ett stort plantage som bedrivs av Anades med IMs stöd. Här utvinns balsamoolja från barken på balsamo träden som används i skönhetsprodukter och mediciner. Från barken på ett träd untvinns ca 0,5 liter olja som de kan sälja för ca 10 dollar. Man odlar kaffe, majs och bönor som sedan skeppas vidare ut till försäljning, men framförallt till att försörja flera av de dagisverksamheter som drivs av Anades runt om på landsbygden i El Salvador. Vi har varit runt och hälsat på i dessa verksamheter som arbetar med barn mellan ca 1-6 år. De riktar sig främst till marginaliserade kvinnor och familjer som har svårt att försörja sig. Fasta jobb för kvinnor är inget att tala om och männen jobbar ofta periodvis på plantagen i närheten. Ibland är de borta i flera veckor eller månader i sträck.

Det finns även många ensamstående mödrar här, några av dem slående unga, 18 år och ensamstående med 3 barn är ingenting som är ovanligt. Flera av barnen på daghemmen är undernärda på grund av brist på pengar hemma därför serveras dagligen frukost, lunch och mellanmål. Dagarna är väl genomtänkta och det fokuseras mycket på hygien, rättigheter och jämställdhet. Tänderna borstas två gånger om dagen, händerna tvättas inför och efter varje måltid och en gång om dagen byter de kläder. Mornarna inleds med en gemensam samling där de vuxna berättar för barnen om goda och onda handlinga, om inbördeskriget och orättvisor, de spelar teater och sjunger, men framförallt talar de om att leva som en fri människa. Detta är ett väldigt viktigt inslag i den salvadoranska kulturen efter det långa inbördeskriget som tog slut 1992. Ett krig som har medfört mycket våld och död, som har skapat utanförskap och lämnat efter sig mängder av trasiga familjer, ensamstående kvinnor och föräldralösa barn.

Barnen välkomnade oss genom att sjunga sånger när vi kom på besök.När vi kommer på besök är barnen väldigt nyfikna, de sträcker ut sina händer efter oss, vill gärna kramas och pilla på oss. De vill gärna visa vad de kan och ställer sig ivriga upp för att sjunga sånger och välkomna oss. Detta kändes lite märkligt till en början, men efter några gånger så börjar vi förstå att det är så här de gör för att vi skall känna att de tar emot oss med öppna armar. Både jag och Tove har piercing i näsan, vilket för de lite äldre flickorna är extra intressant, de vill gärna känna och klämma och titta extra nära. De kallar oss ”gringas”, detta är vanligtvis ett uttryck för amerikan eller främling. Ordet härstammar från ordet ”griego” som betyder grekiska, viket kan refereras till det svenska uttrycket ”det är rena grekiskan”. Barnen skrattar när vi pratar svenska med varandra och vill gärna att vi skall säga saker på engelska. Det är vanligt att salvadoraner åker till USA för att arbeta, men det är svårt att få papper och många arbetar illegalt, därför är det inte ovanligt att många återvänder till El Salvador efter en tid.

Det är så mycket nya intryck som bubblar inom mig och det är svårt att välja fragment ur vardagen som sticker ut när allt är nytt. Idag stötte jag dock på en liten kulturkrock eller snarare kanske chock. Jag och Tove tittade in på en träningsanläggning i närheten där vi bor för att se vad de hade för utbud och börjar prata lite med tjejen som står bakom disken, plötsligt utbrister hon till mig:
– Det är jätte ovanligt att se en utländsk tjockis, alla utlänningar som kommer hit är så smala, men inte du. Du ser mer ut som oss. En riktig ”gordita” .

Jag stirrar förvånat på henne och tänker, är hon seriös? Sa hon verkligen det där högt, på riktigt? Tjejen vänder sig till sin kollega för att få medhåll, jag vågar inte ens titta på kollegan. Sedan frågar hon hur länge vi ska vara här:
– I ungefär 4 månader, svarar vi i kör.
– Du ska nog se att om du börjar träna så kommer du att gå ner i vikt innan du åker härifrån. Du kanske skulle börja köra en diet, säger hon.

Super generad och förvirrad börjar jag att skratta och försöker förklara att jag faktiskt tränar 4-5 gånger i veckan hemma och att det nog inte är träningen som problemet. Jag ser bara ut så här. Vi tackar för oss och går lite småchockade och skrattandes därifrån. Jag tror inte att hon själv förstod att jag uppfattade henne som förolämpande och försökte skaka av mig hela situationen. Det här med vikt och utseende verkar inte vara någonting som är känsligt här.

Ungefär så här såg vårt gym ut. Back to the 80's
Ungefär så här såg vårt gym ut. Back to the 80’s. Bild lånad från: http://olx.in/item/old-gym-equipment-and-machine-IDTwki7.html

Det jag kanske tycker är jobbigast med att inte vara på hemmaplan är att jag inte känner mig helt säker när jag går ut här. Varje gång vi ska gå ut måste vi tänka oss för och inte ta med telefoner, väskor, visa kort, för mycket pengar eller dylikt. Eftersom väskan för det mesta lämnas hemma har BH:n blivit det nya förvaringsutrymmet. Jag blir lika förvånad varje gång jag ställer mig i duschen och det sitter fast klibbiga sedlar på kroppen, ja just ja, jag hade ju lagt pengar där. Eller när jag diskret försöker fiska upp en svettig sedel innanför tröjan i affären. Jag börjar i alla fall lära mig att göra det innan jag kommer fram till kassan. Guldstjärna till mig, snart går det per automatik.

När mörkret faller vid 18.30 är det taxi som gäller, men det är knappt så man känner sig säker i taxin. Vi anpassar oss ändå ganska snabbt, det är knappt så vi vänder oss om längre när karlarna gastar efter oss på gatan. Snart kanske vi smälter in…

Läs Mer

Intryck och partnerorganisationer

I hela Centralamerika råder det regnperiod och det är nästan lite svårt att veta hur man skall klä sig. Ena stunden skiner solen och i nästa öppnar sig himlen för ett tropiskt skyfall. Jag har redan hunnit med att bränna axlar och bli dyblöt om fötterna.

1175174_10151649818204296_2038892040_n

De första 5 dagarna av vår praktikperiod Centralamerika har vi spenderat i hjärtat av Guatemala, närmare bestämt i Panajachel, på IMs regionskontor. Staden är belägen vid sjön Atitlan på 1600 m höjd över havet, så naturskönt att det nästan gör ont i hjärtat av att blicka ut över de grönklädda vulkanerna som sträcker sig mot himlen. Molnen smeker de bergstopparna likt sockervadd på ett tivoli och det är svårt att ta in all historia som döljer sig under trädkronorna.

Dagarna har fyllts med besök på flera av IMs partnerorganisationer. Människorna vi träffar sprudlar av energi och entusiasm för sina projekt och man kan inte bli annat än inspirerad av dem. De kan tala i timmar om de olika projekten, vad som fungerar, vad som inte fungerar och deras största utmaningar. Den största problematiken förstår vi ganska snabbt är finansieringen av projekten. Man är helt beroende av stöd från utländska organisationer och volontärarbete. Det tycks alltid hänga en oro över att inte kunna överleva ett år till, de tar en dag i taget och ber för att projekten skall gå runt.

De organisationer vi träffar arbetar främst med samhällsgrupper som befinner sig i utanförskap eller förtryck; ursprungsbefolkning, kvinnor, barn och personer med både fysik och psykisk funktionsnedsättning. Vi blir visade runt i deras lokaler, vi får träffa personerna de arbetar med, ställa frågor, prata, integrera oss. Barnen vi träffar i skolorna är nyfikna, blyga och ibland väldigt utforskande, med blont hår och blå ögon blir man lätt exotisk här. Vi fascineras över arbetet de utför, många av dem arbetar mycket långa dagar för att hinna med allting, schemat är fullspäckat från morgon till kväll med allt från sjukgymnastik, tallektioner och psykologbesök, men de tar sig ändå tid att visa oss och förklara sina verksamheter in i minsta detalj.

Många av de behövande bor i bergen utan möjlighet att ta sig till organisationerna för att få hjälp. Att bo i bergen kan i flera fall innebära timslånga vandringar uppe i bergen, men personalen gör hembesök utan att blinka. De är hängivna sitt arbete och sina medmänniskor på ett gripande sätt. Drivet är beundransvärt, det här samhällen som befinner sig under en utvecklingsfas som europeiska länder genomgått för länge sedan och jag tänker att det är nog så här det måste ha varit innan förändringarna slog igenom. Innan allt det vi tar för givet fanns.

Det är tydligt att vi befinner oss i ett matchosamhälle, här är det mannen som dominerar, som arbetar, som fyller hushållskassan varje dag. Kvinnorna måste kämpa för att få arbeta, be om lov för att får gå på möten med kvinnogrupperna. Det är svårt att förstå att det inte faller sig naturligt att både mannen och kvinnan arbetar för att försörja familjen. Än svårare att se barn arbeta på dagarna och gå i skolan på kvällarna. Det är så långt ifrån den verkligheten vi är vana vid.

Det som berör oss allra mest med dessa samtal är berättelser om hur barn far illa, barn som utnyttjas som arbetskraft och att det förekommer mycket övergrepp mot barn. Detta är någonting man arbetar aktivt med på de organisationer vi besöker, att lära barnen vad de har för rättigheter, att få dem att prata och ge dem aktiv hjälp att bearbeta sin historia. Psykologerna och lärarna arbetar inte bara mot barnen utan även mot föräldrarna, försöker skola om dem. Det skär i i hjärtat att se och höra allt detta, att vara så nära men så långt bort. Det är en extremt hård verklighet att leva i och man skulle vara omänsklig om man inte blev berörd in i märgen. Jag önskar alla kunde fånes vilket arbete de gör, vilka förändringar de lyckas åstadkomma och hur de fortsätter att kämpa trots att de många gånger känner att det är mot alla odds.1294484_10151652840819296_1332786136_o

Med alla dessa lärorika möten i bagaget, packar vi så våra väskor på fredagen och tar oss vidare mot El Salvador, det är här jag skall spendera de kommande månaderna fram till jul. I en verklighet som liknar den i Guatemala men ändå är så olik. Ett land som härjats av inbördeskrig, ett land med utbredd brottslighet, gängkrig och våld. Det är skrämmande. Vi har hört så mycket historier att vi känner oss paranoida när vi går utanför dörren. Vissa områden får vi inte ens besöka på grund av säkerhetsskäl. Det känns nästan overkligt vi vet inte ens vad det är vi är rädda för, men det är någonting som vi kommer att vänja oss vid inom sin tid. Förstahelgen i San Salvador har spenderats med diverse ohyra, kemikalier och letande efter ett nytt boende, vi är inte riktigt beredda att dela lägenheten med alla dessa krälande gäster. Vi hade tur och hittade en en taxichaufför med ett gigantiskt kontaktnät, inom två timmar hade vi en ny lägenhet där vi kommer att trivas bra och känna oss som hemma.

Idag ägnar jag en extra tanke åt alla chilenska familjer som drabbades av kriget som bröt ut i Chile för 40 år sedan, den 11 september 1973.

 

Läs Mer

Första anhalt Guatemala City

Sitter yrvaken i sängen, klockan är 5 på morgonen guatemalansk tid, lagom jet lagad efter 22 timmar flygning, två mellan landningar och 8 timmars tidsskillnad. Det luktar fuktigt blandat med billig parfym och livet utanför de kala väggarna i detta rum är redan i full gång. Ett flygplan mullrar förbi hustaket bara några meter ovanför oss och jag undrar hur de andra tjejerna kan sova. Ljudet på gatorna skvallrar om att livet börjar tidigt här i Guatemala City. Jag hör bilar, hundar som skäller, en och annan tupp, människor som samtalar och hotellpersonal som skramlar med porslin i matsalen.

Jag undrar vad man äter till frukost här? Någon sa bönor och ris innan vi åkte och jag hoppas att denna morgon i alla fall bjuder någonting lättare. Min mage är känslig och gillade inte alls det klorsmakande vattnet vi fyllde på våra vattenflaskor med under mellanlandningen i New York.
Känslorna är blandade av spänning och förväntan, samtidigt som ångesten gör sig påmind, varför gör jag det här? Varför har arbetet som volontär på andra sidan jorden lockat sedan barnsben?
Jag var tvungen att rannsaka mig själv för att hitta svaret; anledningen till att jag åker som volontär/ utlandspraktikant för Individuell Människohjälp är för att jag vill göra skillnad på plats och se arbetet och förändringarna med egna ögon. Jag vill se verkligheten, uppleva människorna och känna deras historia för att sedan komma hem och inspirera och engagera människor i min omgivning i frågor om mänskliga rättigheter och skyldigheter.

Närheten, är det som känns som det viktigaste. När jag var barn handlade det om att jag tyckte synd om barnen. Idag handlar det om att jag vet att alla människor är lika värda, har samma rättigheter och för att jag starkt tror på att närhet skapar en hållbar utveckling.

Om några timmar drar jag vidare tillsammans med mina kollegor på en veckas rundresa i Guatemala, tillsammans med volontärerna som skall arbeta här innan vi drar vidare mot vårt äventyr i El Salvador.

Så det här här jag, mina tankar och upplevelser av volontärarbete på fältet.

Läs Mer